Om den etiska seden

kan kallas själens och kroppens helsa, och de seder, som befordra denna, äro att betrakta som goda seder. Ett ondt är deremot en förderflig sinnesnjutning, och de seder, som befordra denna, äro dåliga. Ett annat sådant godt ändamål är allmänt välstånd, och det finnes goda seder, som befordra detta, medan det å andra sidan finnes dåliga seder, som motverka det och befordra ett motsatt tillstånd, till hvars uppställande såsom ändamål frestelser af olika beskaffenhet kunna uppstå. För den menskliga odlingen är det af påtaglig vigt, att goda seder införas och utbildas så väl i de särskilda menniskornas lif som i det menskliga samhällslifvet.

Af det nu anförda framgår väl, att mensklig sed icke kan vara utan betydelse för menniskans sedliga lif, men dermed är dock icke gifvet, att det inom sjelfva det sedliga lifsområdet finnes en sed, som omedelbart är en form för det sedliga lifvet sjelft och såsom sådan är etisk sed. Det sedliga lifvet kan icke framträda hos menniskan förr än hennes själslif vunnit en viss grad af utveckling, en viss grad af medvetenhet och frihet samt af innehållsrikedom och ordning inom sin medvetenhets och sin frihets område. Det kan då sättas i fråga, om seden hör tilll formerna för detta lägre själslif, men icke är en af det sedliga lifvets egna former. I likhet med allt förnuftigt skiljer sig det sedliga lifvet, när det framträder såsom aktuelt, från det sinnliga, och motsatsen mellan dessa båda arter af lif är så genomgripande, att man icke kan taga för gifvet, att en form för den ena arten äfven är form för den andra. Det kan också synas tvifvelaktigt, huruvida den frihetsgrad, som kan tillerkännas seden, har eller icke har den höjd, som måste fordras af hvarje det sedliga lifvets form. Det måste således undersökas, om det finnes någon i egentlig mening etisk sed.

I en föregående afhandling hafva vi ställt den goda seden vid sidan af dygden och pligten. Denna sammanställning har sin historiska anledning och utgångspunkt i Schleiermachers lära om de s. k. etiska formalbegreppen och närmast i den af Boström efter Bibergs föredöme gifna framställningen af denna lära. Enligt Boström äro de tre etiska formalbegreppen dygden, pligten och opus morale. Dygden är den sedliga viljans konstanta