Om den etiska seden

riktning på sedlighetens idé, pligten det af sedelagen fordrade handlingssättet och opus morale den sedliga verksamhetens af dygden och pligten omedelbart härflytande resultat. Enligt Boström likasom enligt hans föregångare hafva de tre etiska formalbegreppen sin motsvarighet i de s. k. etiska idéerna, den sedliga karakteren, sedelagen och det högsta goda. I vår ofvannämnda afhandling hafva de etiska idéerna afgjordt fattats såsom grundformer hos den sedliga viljan såsom förmåga och de etiska formalbegreppen såsom grundformerna för innehållet i det sedliga lifvet eller såsom det sedliga lifvets eller den sedliga viljeyttringens grundformer. Lika afgjordt har den goda seden fattats såsom opus morale och på grund deraf stälts vid sidan af dygden och pligten såsom den sedliga viljeyttringens tredje grundform. Detta innebär icke blott att den goda seden är ett opus morale, utan äfven att hon är det enda opus morale, som kan finnas, dá man icke tager opus morale i någon vidsträcktare bemärkelse, utan noga fasthåller hvad det är, då det koordineras med dygden och pligten såsom ett etiskt formalbegrepp, en grundform hos det sedliga lifvet.

Vår uppgift är nu att med fasthållande af den ställning och betydelse, som sålunda tillerkänts den goda seden, något fullständigare utreda frågorna om hennes identitet med opus morale och hennes förhållande å ena sidan till den sedliga viljeyttringens båda öfriga grundformer, dygden och pligten och å andra sidan till den mot henne svarande grundformen hos den sedliga viljan nemligen det högsta goda.

Det är icke möjligt att till behandling upptaga frågan om den etiska seden utan att till förberedelse framhålla några bestämningar, som tillkomma seden, sådan hon finnes i det själslif, som är lägre än det sedliga, nemligen det sinnliga själslifvet. Denna lägre form af praktiskt lif är en nödvändig förutsättning för det sedliga lifvet. Hon är ock den gifna form, som det menskliga förnuftet har att ombilda för att komma till aktuelt sedligt lif, och utan att sinnligheten i någon mån blifvit ombildad till organ för förnuftet och verkar såsom sådant organ, kan sedligheten icke ega bestånd. Hvad som i dessa hänseenden gäller om sedligheten i det hela gäller äfven om seden, såvida hon är en af sedlighetens grundformer. Derför är frågan om den etiska