Om den etiska seden

seden nära förbunden med frågan om seden såsom en form för det sinnliga själslifvet.

Till utgångspunkt för vår framställning rörande seden, såväl den sinnliga som den sedliga, få vi anföra ett uttalande af Boström hemtadt från hans 1847—8 hållna och i detta band af K. Humanistiska Vetenskapssamfundets skrifter utgifna föreläsningar i etiken. »Grekerna satte ἤϑη och πάϑη mot hvarandra såsom fritt och sjelfbildadt samt ofritt, och ἦϑος hänger ihop med ἔϑος, som betyder vana. I begreppet sed ligger något konstant: tre momenter:

a) något yttre och sinligt, som gör seden märkbar,

b) något inre osinligt, som ej är öfvergående utan stabilt, d. v. s. mer eller mindre substantielt, som bibehåller sig i vexlingen,

c) enheten af båda, som just utgör seden, och denna enhet är just satt genom menniskan sjelf.

Detta är ock menniskans högsta goda eller mål, men då betrakta vi det ej än såsom aktuelt, utan såsom rigtningsmål, som, om det vore fullt verkligt, vore hennes högsta lycksalighet.»

Såsom exempel på grekisk uppfattning af förhållandet mellan ἦϑος och ἔϑος må anföras några satser ur Zellers framställning af Aristoteles' lära om dygden. »Die vollendete Sittlichkeit ist aber nur da, wo die Freiheit selbst zur Natur geworden ist. Die Tugend ist eine bleibende Willensbeschaffenheit, eine durch freie Thätigkeit erworbene Gewöhnung; die Sittlichkeit stammt aus der Sitte, das ἦϑος aus dem ἔϑος. Fragt man daher, wie die Tugend entstehe, so ist zu antworten: weder von Natur noch durch Unterricht, sondern durch Uebung; denn so gewiss auch die natürliche Anlage die nothwendige Bedingung und das ethische Wissen die naturgemässe Frucht der Tugend ist, so kann doch das eigentliche Wesen derselben, diese bestimmte Willensrichtung, nur durch die fortgesetzte tugendhafte Thätigkeit zu Stande kommen, durch welche das, was zuerst Sache des freien Entschlusses war, zu einer unabänderlichen Bestimmtheit des Charakters wird».