Om den etiska seden

Deri, att Grekerna voro de första, som framställde en vetenskaplig sedelära, ligger en anledning att fästa uppmärksamheten vid deras uppfattning af etiska begrepp. Vid de Aristoteliska lärosatser, som nyss anförts, hafva vi dock icke fäst oss af någon mening, att de skulle vara ett uttryck för den högsta etiska åsigt, som den grekiska filosofien har att uppvisa, utan af det skälet, att de framhålla sådana bestämningar, som lätt erbjuda sig för den börjande etiska forskningen. Sådana bestämningar äro naturdriften, den fria viljan och verksamheten, den genom fri verksamhet, som har formen af öfning eller fortsatt verksamhet, förvärfvade vanan eller seden, genom hvilken friheten sjelf öfvergår till natur och den fulländade sedligheten kommer till stånd. Tilläggas bör, att enligt Aristoteles den oförnuftiga, men för förnuftig bestämning tillgängliga delen af själen skall lyda förnuftet.

I Boströms ofvan anförda uttalande finnes först en antydning om det af Grekerna uppfattade förhållandet mellan naturdriften, vanan eller seden i lägre bemärkelse och sedligheten. Derefter framställas momenterna i seden tydligen fattad i högre bemärkelse eller såsom en form för sedligheten, ehuru icke med någon bestämd afsigt, att uppställa henne såsom rentaf sammanfallande med opus morale. Men hvad som här är sagdt om seden i denna högre bemärkelse, har, om man ser bort från uppfattningen af det substantiela såsom liktydigt med det förnuftiga, sin giltighet med afseende på seden, äfven om hon icke tänkes såsom förnuftig sed. Att det substantiela fattats såsom det förnuftiga visar sig deraf, att seden såsom enheten af det sinnliga momentet och det osinnliga betecknas såsom äfven varande menniskans högsta goda, om ock denna uppfattning fordrar en annan synpunkt än den, från hvilken den nyssnämnda enheten visar sig såsom sed. Ser man bort från substantialitetens liktydighet med förnuftigheten, så kan man tillägga det inre momentet i seden både osinnlighet och substantialitet eller en viss stabilitet, som visar sig deri, att detta moment relativt bibehåller sig under vexlingen.

I Boströms ifrågavarande framställning finnes äfven angifvet sedens förhållande till menniskans högsta goda eller mål. Båda