Om den etiska seden

äro enheter af något yttre och osinnligt och något inre och sinnligt. Men skilnaden dem emellan ligger deri, att seden tänkes såsom aktuel enhet, hvaremot det högsta goda betraktas såsom riktningsmål. Såväl på grund af den etiska sedens och det högsta godas nu angifna samhörighet och åtskilnad, som med afseende derpå, att riktningsmålet, om det vore verkligt, skulle vara menniskans högsta lycksalighet, kunna vi säga, att Boströms här gifna framställning medgifver ett utförande, som leder till den enligt var mening rätta bestämningen af seden såsom identisk med opus morale och af det högsta goda såsom den grundform hos den sedliga viljan, af hvilken den sedliga viljeyttringen får sin form af sed.

Vi öfvergå nu till framställningen af några bestämningar hos den sinnliga seden. Först och främst säga vi hvarje sed vara en konstant viljeverksamhet. Det finnes ingen sed hos några andra varelser än menniskor, och äfven hos dem icke förr än deras själslif blifvit så utveckladt, att de äro aktuelt viljande väsenden. Såsom viljande hafva de äfven aktuelt medvetande, och derför äro medvetenhet och frihet nödvändiga förutsättningar för all sed. Derför finnes ock i all sed något inre och osinnligt, ty medvetenheten och friheten måste hänföras till det inre och osinnliga. Väl kan deras osinnlighet vara endast relativ, såvida de icke hafva något aktuelt förnuftigt innehåll, utan endast ett sinnligt, men rentaf sinnliga kunna de icke vara. Med den aktuela medvetenheten och friheten följer ock en motsättning mellan yttre och inre, och sjelfva medvetenheten och friheten eller medvetandet och viljan konstituera då det inre. Alldeles utan stabilitet kan detta inre icke vara, äfven om medvetandet och viljan fattas i sina lägsta utvecklingsgrader. De måste nemligen alltid hafva någon magt till sjelfbibehållelse. Men det är dock icke på denna låga ståndpunkt, som en sed i vanlig mening kommer till stånd. För sedens aktuela framträdande fordras en viss grad af afsigtlighet, som närmare kan bestämmas så, att någon grad af förståndsverksamhet och egentlig viljeverksamhet är en nödvändig förutsättning för sedens aktualisation. Med egentlig viljeverksamhet mena vi en sådan, i hvilken röjer sig en magt till val efter konstanta och inre bestämningsgrunder. Dessa må till sitt innehåll vara sinnliga, men