3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III

att, såsom han uttrycker sig, »sätta preussiska hofvet på det hala» och begagna det gjorda fredsanbudet för att tvinga Preussen till ett bestämdt afgörande af de långvariga underhandlingarna om förbund. En preussisk diversion mot Lifland, betydliga subsidier och en garanti att Sverige skulle återfå sin gräns mot Ryssland, sådan som den bestämdes genom freden i Nystad — detta var det pris för sitt fortsättande af kriget, som konung Gustaf uppställde i bref till sin frände, konung Fredrik Vilhelm af Preussen. Innan svar hunne ankomma — det begärdes inom en månad — skulle han söka draga ut på tiden med fredsunderhandlingarna.

Den spanske kuriren qvarhölls tills vidare under hvarjehanda förevändningar — han vistades i Borgå i konungens handsekreterare Ehrenströms sällskap — och först den 7 Maj afgaf konungen sitt svar till chevalier de Galvez. Det var sedan han vunnit slaget vid Valkiala och sedan det ryska anfallet mot Kärnäkoski med heder blifvit tillbakaslaget; han kunde sålunda med ökad styrka framställa sina anspråk för öppnandet af en underhandling. De gällde i främsta rummet, att Portens intressen icke lemnades ur sigte — »hedern och uppriktigheten fordra, att jag ej glömmer dem». Han föreslog därföre att blifva antagen till medlare vid blifvande freden mellan Ryssland och Turkiet eller ock att erhålla så fördelaktiga villkor för en separat fred, att de kunde tjena honom till rättfärdigande inför hans bundsförvandt. En sådan fördel vore vinnandet af en militäriskt hållbar gräns mot Ryssland genom utvidgandet af det svenska området. På det bestämdaste vägrade han att gå in på den af kejsarinnan föreslagna amnestien för de svenska förrädarna. »Isynnerhet», heter det, »vid en tidpunkt, då de band, som förena folken med sina suveräner, i mer än ett land hålla på att upplösas, är det i alla suveräners intresse att icke tillåta dylika exempel; och jag vädjar i denna fråga till kejsarinnans storsinta tänkesätt. Säkerligen föraktar hon i botten af sitt hjärta dessa förrädare för mycket, för att icke lemna dem åt sitt förtjenta öde, eller för att åtminstone icke fasthålla vid en punkt, som är emot vårt gemensamma intresse.»