Sida 316
Petersburg öfver vintern och där afbida sin förlossning. Hon åtföljdes nu, liksom vid flykten från Neapel, af familjens vän Peyron, som äfven var henne till hjälp, för att i Petersburg hos höga vederbörande tala Armfelts sak.
I ambassadören Stedingk egde Armfelt en vapenbroder från Savolax, om hvilken han alltid yttrade sig med aktning. Om Stedingk ej afböjt förföljelsen mot Armfelt, så hade han åtminstone ej befrämjat den. Han mottog grefvinnan Armfelt med synnerlig artighet. I den depesch, hvari Stedingk underrättade konungen om hennes och Peyrons ankomst, erinrade han, att hon aldrig varit delaktig i det brott, hvarför hennes man varit anklagad, och yttrade sig äfven om major Peyron i samma syfte: det vore endast vänskapen och tacksamheten, som sammanfört honom med Armfelt. Stedingk försäkrade grefvinnan Armfelt om konungens aktning och vänskap för henne, samt erbjöd sig att draga försorg om hennes presentation vid ryska hofvet. om så önskades. Grefvinnan Armfelts förhållande under hennes mans olycka hade ej kunnat undgå att väcka den unge monarkens aktning och sympati — känslor, som delades öfver hela Sverige.
Utom den svenske ambassadören befann sig äfven en annan svensk underhandlare i Petersburg. Det var general M. Klingspor, ditsänd under förevändning att lyckönska kejsar Paul till hans tronbestigning, men med det hemliga uppdraget att återknyta de i September 1796 så hastigt afbrutna förhandlingarna om giftermålet mellan konungen och storfurstinnan Alexandra. Det troddes länge, att han skulle lyckas. Han var, skref Peyron kort efter sin ankomst till Petersburg, »högt i smöret» och hade »les petites entrées» vid kejserliga hofvet. Armfelt och hans hustru fäste äfven vid Klingspors beskickning hvarjehanda förhoppningar, hvilka dock snart nog måste öfvergifvas. Oaktadt all Klingspors smidighet och den omisskänneliga ifver, med
Källa: Project Runeberg ·