Sida 317
hvilken förslaget omfattades af ryska hofvet, särskildt af kejsarinnan och storfurstinnan Alexandra själf, strandade förslaget på de båda monarkernas halsstarrighet, icke minst på den unge svenske konungens. Den vändning, som underhandlingen tog, var långt ifrån gynnsam för Sveriges intressen: så väl Klingspor, hvilken plötsligt fick befallning att inställa sig till afskedsaudiens, som ambassadören Stedingk rönte prof på den lättretlige ryske kejsarens dåliga lynne; och Stedingk dolde icke sina bekymmer för de möjliga följderna däraf. Paul I hade förtörnad yttrat, uppgifver Armfelt, att man ej kunde på ett mera ogrannlaga sätt uppföra sig »vid frieri till en muschiks dotter», än svenska hofvet gjort i denna angelägenhet.
Äfven Klingspor, en af Armfelts gamla motståndare, hvars egennytta såsom generalintendent han afslöjat, visade hans hustru och hans vän utsökt uppmärksamhet. Den smidige hofmannens artighet betraktades dock med afgjord misstro. Grefvinnan Armfelt ansåg, att denne landsman gjorde allt hvad han kunde för att hindra hennes makes återvändande till Sverige. »När man är intresserad att bedraga dem man har att göra med, skrifver hon (28/2 1797), och mycket i ens lefnad bör gömmas undan, så söker man att ur vägen röja alla dem, som kunna upptäcka obehagliga particulariteter.» Äfven Peyron försäkrade, att Klingspor i Petersburg gjorde Armfelt »otjenster», under det han visade hans hustru all artighet.
Grefvinnan Armfelt tillskref Klingspors inflytande, att den audiens, som hon begärt hos kejsaren under förevändning att få personligen tacka för det åtnjutna beskyddet, afböjdes, och att alla de uppvaktningar hos högt stående personer, som Peyron gjorde å hennes vägnar, blefvo utan annat resultat än försäkran, att allt skulle få förblifva som förut. Hon var högst
Källa: Project Runeberg ·