Sida 330
ådrogo sig uppmärksamhet, och hans mångsidiga lefnadserfarenhet gåfvo honom ett intresse, utöfver mängden af politiska äfventyrare och emigranter. Den lysande och älskvärde världsmannen fängslade ännu som förr dem som kommo i hans närhet, och ej ens framgångarna hos de sköna hade upphört med åren.
Men han var dock ej densamme som fordom. Det glada ungdomsmodet var för alltid brutet under motgångarna, och helsan förblef vacklande, ehuru hvarje år hjälp söktes vid brunnar och bad. Stora världens nöjen hade för Armfelt mistat sin lockelse; lynnet var ojämnt, stundom tungt och bittert, och dess utbrott synas nu mindre än någonsin hafva kunnat tillbakahållas. Hans närmaste fingo i den oafbrutna brefväxling, som han underhöll med dem och som utgör nästan den enda källan för hans lefnadshistoria under dessa år , ofta erfara obehagen däraf. Ärligt bekänner han i ett bref till sin mor (1799): »Jag är lika misstänksam och stygg, som jag var godtrogen och god förr»; och till sin hustru skrifver han något senare: »Lycklig den, som har ett tranquilt humeur! I min ungdom hade jag det och äfven en stor fond af glädtighet. Men, gunås, olyckor och stora sinnesrörelser hafva allt förändrat. Min susceptibilité är nu onaturlig; den minsta rörelse, det största lappri sätter mig utom mina fysiska gränser.» Han fann, att det var en »Försynens skickelse» att han träffat personer, »som anse sig som lyckliga att omgifva min eländiga och capricieusa varelse. I deras ställe vore jag ej en minut med en så underlig varelse som jag själf finner mig vara». I känslan af att dessa ohejdade utbrott af lynnets ojämnheter ej undgått att väcka sorg hos hans närmaste, skrifver han en gång (1802) till sin ädla hustru: »Glöm bort, min vän, allt framfaret gräl, förlåt d’avance allt tillkommande, ty det dependerar, mera än du tror, af min physique, då jag med humeur
Källa: Project Runeberg ·