Sida 331
och amertume fäster mig vid de största bagateller. Jag rår mig ej själf.» »Jag känner mig trött och gammal, och önskar att lefva stilla», bekänner han i ett bref från slutet af denna period; och innan han hunnit långt in på 40-talet, älskade han att underteckna sina bref till sin hustru: »din gamla gubbe».
Så hade olyckan, de felslagna förhoppningarna och kanske mer än allt annat bristen på bestämd verksamhet under det årtionde, som förflutit sedan konung Gustafs död, förändrat den man, som i hans glada hof länge stått främst i yster ungdomsglädje och sedan med hurtigt mod stridt vid hans sida.
*
Det var, såsom vi sett, mot slutet af år 1797 som familjen Armfelt, efter slutad vistelse i Kaluga, samlades på Kolck i Lifland hos grefve Karl Stenbock. Hos denne vördnadsvärde slägting till grefvinnan Armfelt tillbragtes ett par vintermånader, väl behöfliga för återvinnande af de krafter, som vantrefnaden i Kaluga och resans mödor hållit på att alldeles tillintetgöra. »Mager, gulblek och matt, så att han knappt kunde få fram ett ord», tedde Armfelt sig för sin bekymrade hustru, enligt hennes egna ord; och hon fann det »mer än underligt, att han ännu existerade, då man kommer ihåg, att hans kropp redan var utmattad och försvagad genom mycket arbete, blessyrer och fatiguer, och det för ett fädernesland, som så nobelt och generöst belönar förtjensten.
Dels för att söka återvinna helsan under skickliga läkares vård, dels af omtanke för de båda äldsta barnens uppfostran,
Källa: Project Runeberg ·