Sida 381
skillnad har varit i sättet att handtera mig; au contraire, attentioner och höfligheter öfverhopa mig.»
Det besök i Hamburg vid nyåret 1801, hvartill Armfelts uppdrag för drottningen af Neapel gifvit anledning, var icke långvarigt. Af mer än ett skäl ville han från början omgifva sin vistelse där så väl som det nämnda uppdraget med en viss hemlighetsfullhet, men blef snart tvungen att aflägga sitt inkognito. Ett obehagligt möte väntade honom där. Han skrifver därom till sin hustru: »Du kan tänka, att jag är lycklig, som råkat Muncken. Han var mig aldrig en kärkommen person, flydde mig i Italien, som om jag velat skada honom; söker opp mig nu som en olyckskamrat. Det fattas mig nu blott, att Sprengtporten och konsorter familiarisera sig med nådehjonet Armfelt, i hopp att finna, som jag, förebedjare och förebedjerskor.»
Det var, som vi erinra oss, på hösten 1800, som Armfelt »på sin makas förbön» fick tillstånd att återkomma till Sverige. Han ville återse de sina, framför allt sin åldriga och vördnadsvärda moder, efter hvilken han ofta uttrycker en rörande längtan. Att qvarstanna i Sverige ingick för närvarande icke i hans planer. Han ville där göra ett kort sommarbesök: »säga farväl för alltid åt min gamla moder, mitt fädernesland, mina fäders grafvar». Den långsamma och förödmjukande gången af hans rehabilitation hade vid denna tid stämt honom föga blidt mot fosterlandet och dess styrelse. Den unge konungen ville han dock uppvakta och af hans egen mun höra, huruvida han i Sveriges tjenst hade någon framtidsutsigt att vänta.
Tidigt på våren 1801 anträddes från Sagan, hvarest Armfelt, återvänd från Hamburg, en kort tid vistats hos den där samlade kurländska furstefamiljen, resan till Sverige. Men vägen togs — öfver Ryssland.
*
Källa: Project Runeberg ·