Sida 54
»jakobin» eller »rojalist»: benämningarna och begreppen voro hemtade från Frankrike, men man gaf åt dem båda här vidsträcktare betydelse. Under dessa namn skilde man länge i tvenne skaror dem som uppträdde på den politiska vädjobanan: och mellan dem, som följde det gamla konungadömets eller den nya folkfrihetens fanor, syntes under lång tid intet närmande kunna ega rum.
Om Armfelts plats vid denna fördelning hade ingen tvekan kunnat uppstå. Hans föregåenden, hans personliga förhållanden, hans lefnadsvanor och hans åsigter, allt hade bestämt hans plats på »rojalisternas» högra flygel. Motgången, hans egen och hans meningsfränders, dref honom endast till allt längre ytterligheter och ökade hans hat mot de »jakobiner», som efter konungamordet bemäktigat sig Sveriges styrelse. Armfelt blef omsider under denna del af sitt lif ett slags rojalismens »enfant terrible», som genom sin oförsigtighet drog olycka öfver sig själf och sina vänner. Väsentligen berodde detta äfven på de förbindelser, han under sina resor i utlandet knöt med dem, som i ännu högre grad än han hade anledning att betrakta »jakobinismen» med afsky och önska hämnas lidna oförrätter. Han hörde dagligen under sin vistelse på Europas kontinent och under omedelbara intryck af revolutionens blodscener de franska emigranternas jämmer och såg deras lidanden; länge dröjde det icke, innan han gjort deras tankegång till sin och betraktade äfven svenska förhållanden med den franske emigrantens ögon. Tvifvelsutan var det ock deras föredöme, som gjorde att han, den i botten fosterlandsälskande mannen, åtminstone under någon tid icke ryggade tillbaka för tanken att genom bistånd af främmande härsmakt återställa den gamla ordningen i det fädernesland, hvilket han ansåg prisgifvet åt samhällsomstörtare och fantaster.
Aldrig van att lägga band på sitt häftiga lynne, gaf han luft åt sin förbittring i de dystraste framtidsspådomar och i vilda paradoxer. »Frankrikes öde, men en miniature, skrifver han till sin hustru, förestår oss: vi hafva att vänta antingen ett inbördes krig samt gamla regeringssättets återinförande och slutligen slafveri under Ryssland, eller också ett sådant slags aristokratisk despotism, som i förföljelser, inqvisitioner och bitterhet öfvergår allt» . Sverige ville han i dessa dystra stunder aldrig återse: »detta land, som infekteras af lastens och djäfvulens foster. Jag
Källa: Project Runeberg ·