Sida 61
min fruktan, att hans faders mördare skulle göra allt, som berodde på dem och som vore i deras intresse, för att förqväfva denne furstes goda anlag eller åtminstone beröfva honom de medel, genom hvilka han skulle kunna göra dem välsignelsebringande för sitt land. Konungen hörde mig med mycken uppmärksamhet, och då jag slutat, sade han med den mest beslutsamma ton: »Det är otvifvelaktigt, att man icke får lemna ur sigte en så vigtig sak, och att alla regenter i detta ögonblick borde förena sig för att ömsesidigt understödja hvarandra och hindra de illasinnade i alla länder att vinna sina mål».
»Jag begagnade tillfället att betyga konungen af Preussen min vördnad för den hjälp, han så ädelmodigt lemnade det olyckliga huset Bourbon. Han svarade mig med ett uttryck af uppriktighet och innerlig öfvertygelse, att en dylik hållning icke blott vore i sin ordning, utan nödvändig för Europas förnämsta makter — en uppriktighet, som likväl, det måste medgifvas, kunde förefalla problematisk, om man endast ville döma efter hans följande uppförande, då han drog tillbaka sina trupper och slöt sin separatfred med fransmännen. Den saks beskaffenhet, som han skulle försvara, kom honom att hoppas på en framgång, hvilken borde blifva så mycket snabbare, som den preussiska arméens anseende borde göra ett kraftigt intryck på hoprafsade och illa organiserade skaror. Konungen sade mig dock bland annat: ’Det är likväl märkvärdigt, huru långt dessa galningar drifva sin revolutionära fanatism. Jag har nyss fått en rapport af prinsen af Hohenlohe från Sierk, hvilket han intagit. Han säger mig, att äfven qvinnorna hafva skjutit på våra soldater; och de fångar, som man fört hit, bestå nästan endast af gubbar och barn».
»H. M:t fortfor en ganska lång stund att samtala med mig om hvarjehanda ämnen och förblef alltjämt stående, fastän han hela dagen varit i rörelse och uppe redan kl. 3 på morgonen. Jag fruktade att missbruka hans godhet och vågade att erinra honom, att det vore sent, och att jag skulle vara ledsen öfver att ett enda ögonblick hindra den man att njuta hvila, som själf ville skänka ro åt Europa. — Han gjorde ytterligare några frågor om salig konungen och om vårt sista krig med Ryssland. Då detta sistnämnda ämne icke var synnerligen egnadt att från min sida framkalla komplimenter för hans preussiska majestät, så uppehöll jag mig endast flyktigt vid hvad som rörde den hjälpkår, som han lofvat Sverige, och den diversion, som den skulle göra; men jag gjorde all rättvisa åt grefve Borcks nit. — Slutligen sade konungen: ’Jag måste likväl nu säga Er farväl; arméen
Källa: Project Runeberg ·