Sida 62
sätter sig i marsch i morgon, och kl. 2 i morgon bittida skall jag vara till häst.’ Jag sade honom, huru gärna jag skulle ha velat tåga under hans fanor, om mina blessyrer tillåtit det. Konungen svarade härpå i smickrande och förbindliga ordalag och tillade: När er hälsa blir återställd, så kom och hälsa på mig! — Jag svarade: Jag hoppas, att det måtte bli i Paris. — Gud gifve det! utropade han; åtminstone skall jag göra därför allt hvad på mig ankommer. — Jag lemnade konungen, och han ropade själf på en kammartjenare, för att lysa mig i korridoren».
Då Armfelt efter sitt besök hos konungen skulle begifva sig tillbaka till Trier — klockan var då 11 på aftonen — träffade han en officer i preussiska generalstaben, en baron d’Albedyhl, som varit i Sverige. Denne öfvertalade honom att, då arméen följande morgon bröte upp, inställa sig i högqvarteret och såsom åskådare i konungens svit följa marschen några mil. Armfelt trodde, att denna uppmaning gjordes på grund af uppdrag från högre ort: förslaget föll honom i smaken och mottogs med tacksamhet. — Tiden var så långt framskriden, att någon uppvaktning hos arméens generalissimus, hertigen af Braunschweig, icke kunde komma i fråga. Armfelt återvände till Trier, skref ett långt bref om sitt samtal med konung Fredrik Vilhelm II till den unge konung Gustaf Adolf, och var efter ett par timmar ånyo i nattens mörker på väg till högqvarteret, hvarifrån man skickat hästar honom och hans följeslagare, den unge Armfelt och major von Hess, till mötes.
»Det var så mörkt, fortsätter Armfelt, att om icke en husar, som medfört hästarna, ridit framför mig, jag omöjligen skulle hafva hittat vägen. Då jag kom fram till konungens högqvarter, funnos där endast några af betjeningen och bagaget. Konungen hade nyss rest, sade man. Jag måste således skynda mig för att hinna fram till honom, och detta midt i ett läger, som jag alldeles icke kände och hvarest jag icke kunde urskilja någonting utom några eldar på afstånd. Vi redo åstad på den stora landsvägen, som förde till en bro öfver Mosel, då plötsligt en mängd ryttare kommo oss till mötes, och en af dem ropade: werda? Husaren, som red förut, svarade något, och jag påskyndade af nyfikenhet min häst. En slump gjorde, att jag plötsligt befann mig ansigte mot ansigte med hertigen af Braunschweig. Han lät mig förstå, med all den höflighet, hvaraf han var mäktig, att han var förvånad att midt i en armé, som han kommenderade, träffa en främmande officer af generals rang, som icke en gång låtit honom veta, att han ärnade komma dit. Jag insåg nog, att jag i hans ögon måste synas hafva uppfört
Källa: Project Runeberg ·