Sida 66
åren efter revolutionens utbrott, icke minst den del däraf, som blifvit kallad »l’émigration brouillonne» och som i Koblentz samlat sig kring de franska prinsarnas hof, hvarest man under olyckans tid fortsatte traditionerna från Versailles, med samma anspråk som under det oantastade konungadömets välmaktsdagar, men utan handlingskraft och beslutsamhet . »Huset brinner, och Koblentz sitter och håller rådplägningar», skrifver en samtida rojalist; »Koblentz, du måste sätta dig i gång, eller jag skall inviga dig åt alla franska hjärtans förakt och harm» ! Och hvad som ändå vida mer än obeslutsamheten, lättfärdigheten och det pockande öfvermodet hos dessa män, om hvilka det ännu efter årtionden sades, »att de ingenting lärt och ingenting glömt», förverkat dem eftervärldens sympatier, det var den ifver, med hvilken de kallade främmande makters härar in i sitt olyckliga fädernesland. Det var detta, som påskyndade det franska konungadömets fall och gaf upphofvet till blodscenerna i Paris. Det öppnade visserligen ett nytt historiens blad för den franska krigar-äran. Men det var revolutionens söner, det franska fosterlandets tappra försvarare, som där skrefvo sina namn, och icke ättlingarna af det gamla franska ridderskapet, huru mycket de än talte om »l’ancienne chevalerie» och om det nya korståg, som de i rättvisans namn ginge att företaga. Dessa möttes endast af förödmjukelser och vanära och fingo dyrt plikta för det lättsinne, med hvilket de lemnat sitt fädernesland och mot det väpnat Europa.
För de samtida, hvilka ej förutsågo denna utgång, gestaltade sig dock saken annorlunda. Äfven bland det gamla konungadömets anhängare funnos visserligen många, som insågo det olycksbringande af den främmande invasionen; men för mängden tedde det sig icke så. De utländska härarna voro i deras ögon den enda lagliga maktens hjälptrupper; och då de franska prinsarna, sedan konungen blifvit beröfvad sin frihet, voro de som i hans ställe utöfvade den konungsliga myndigheten, så var
Källa: Project Runeberg ·