Sida 67
det hvarje laglydig undersåtes pligt att ställa sig under deras befäl, när det gällde konungens befrielse. Bakom dylika uttryck af lojala tänkesätt dolde nu visserligen många, kanske de flesta af emigranterna egennyttiga beräkningar och förhoppningar, och efterföljansvärda föredömen erbjödos allra minst af de franska prinsarnas omgifning. Där sålde man på förhand, viss om segern, titlar och indrägtiga beställningar i det olyckliga fäderneslandet, som man med främmande hjälp hoppades eröfra. Men allt detta kunde icke förringa värdet af den heroiska konungatroheten hos dem, som oegennyttigt gingo att offra sitt lif för den sak, de såsom franska riddersmän i främsta rummet ansågo sig pligtiga att försvara. Det var dock söner af franska rikets ädlaste ätter, som buro musköten i emigrationens leder; en sådan man, som den vördnadsvärde Malesherbes, konung Ludvigs försvarare under rättegången, rådde åtminstone en tvehågsen ädling att ställa sig under de franska prinsarnas fanor. Det var vicomte de Chateaubriand, den sedan så ryktbare författaren, kort förut återvänd från Amerika. Malesherbes, Rousseau’s vän, bad honom icke tveka i valet mellan offrens sak och bödlarnas; han ansåg, att en man, som kunde draga svärdet, icke borde underlåta att följa den olycklige konungens bröder, då det gällde hans befrielse. De amerikanska frihetsmännen hade med främmande hjälp slutat sitt ärofulla krig, och deras sändebud Benjamin Franklin hade i Frankrike blifvit hyllad; hvarföre skulle ej de franska emigranterna kunna vända sig till Europas furstar med samma anspråk för sitt fädernesland, som republikanen på andra sidan världshafvet ?
Af främlingen från det aflägsna Norden, som på grund af hela sin personliga ställning på förhand måste vara intagen till deras förmån, kunde man icke vänta ett fullt opartiskt omdöme om dessa frivilliga landsflyktiga, i hvilkas krets han sedermera länge skulle komma att lefva, och hvilkas åskådningssätt i mycket blef hans eget. Det saknar dock icke sitt intresse att höra, hvad Armfelt berättar om sitt besök i emigranternas läger eller kanske rättare hof, omedelbart efter preussiska arméens uppbrott.
»Då jag kom tillbaka till Trier, skrifver han, träffade jag baron Oxenstjerna, svenske ministern hos de franska prinsarna .
Källa: Project Runeberg ·