Sida 160
och trasslet med prinsens af Augustenburg bref endast rågade måttet af Gustaf IV Adolfs dåliga lynne. Armfelts afsättning var blott en af de många nyckfulla och hänsynslösa befallningar, som vid denna tid allt mera röjde den olycklige konungens abnorma sinnesförfattning.
Det ligger nära till hands att antaga, att konungens missnöje berott på förmodan, att Armfelt drifvit politik på egen hand med den norske befälhafvaren, eller på misstanken att han umgicks med revolutionära planer. Mångenstädes finnes den åsigt uttalad, att en sådan misstanke ej skulle hafva varit oberättigad. Särskildt hos den historiska skola, som älskar att framför allt »läsa mellan raderna» i historiska aktstycken — en farlig konst, vid hvilken sanningen ofta kommit till korta — har den åsigt uttalats, att Armfelt, såsom en »durchdrifven revolutionsmakare», i Norge drifvit ett hemligt spel om konung Gustaf Adolfs krona och utsått de frön, som buro frukt i vestra arméns företag 1809.
En granskning af Armfelts papper gifver icke stöd åt denna sistnämnda förmodan. Icke blott så, att inga aktstycken i denna finnas bevarade: äfven en så oförsigtig man kunde ju hafva dragit försorg om, att spåren efter farliga stämplingar sopats igen. Men Armfelts ännu bevarade brefväxling med de män, som 1809 verksammast togo del i revolutionsföretaget och tronföljarvalet, Georg Adlersparre och K. H. Posse, jämförd med hertigens af Augustenburg bref från samma tid till danska regeringen, synes bevisa raka motsatsen, eller att några hemliga stämplingar med
Källa: Project Runeberg ·