Sida 162
det obefogadt att däri se hemligt förstånd med norska armébefälet eller dolda planer, vare sig till en tronhvälfning i Sverige eller till Norges skiljande från Danmark.
Slaget drabbade fullt oväntadt så väl för Armfelt som för hans omgifning. Visserligen hade han i sina bref många gånger talat om, att det vore bäst att slippa ett befäl, som vore förenadt med så många obehag; men nyss förut hade han, såsom vi sett, förklarat att han i farans stund ej ville lemna sin post. Omedelbart efter mottagandet af underrättelsen skref han till sin hustru i bitter ton: »Min belåtenhet är obeskriflig; Gud välsigne kungen, det är den enda välgärning han visat mig, sedan han kom på tronen.» Inför hertig Karl, som uppriktigt beklagat Armfelts afgång, hvilken han betecknar som »en oersättlig förlust», åberopade han sitt samvetes vittnesbörd, att han sökt fylla sina pligter. »Såsom människa och som general kan jag begå misstag, men såsom undersåte och som medborgare vågar jag ställa mig i jämbredd med hvem som helst. Också känner jag mig långt ifrån olycklig.» Han citerade sin favoritförfattares, kardinal de Retz’ ord: »il y a des temps, où les disgrâces de la cour sont des gloires publiques.»
Hos vestra arméns officerare väckte befälsombytet allmän bestörtning och sorg. »General Armfelt», heter det hos norska fälttågets svenske historieskrifvare, »tillvann sig sina underlydandes tillgifvenhet genom ett affabelt sätt att vara och visade sig mot dem oftare som kamrat än förman; tänkte hastigt och tog hastigt beslut; deltog i striden, äfven då det icke behöfdes, och hade sitt qvarter helst nära förposterna. General Cederström
Källa: Project Runeberg ·