Sida 163
ville lydas af fruktan, tänkte långsamt och studerade sina beslut, innan de kungjordes, satte en pedantisk vigt på expeditionsgöromålen och iakttog i allt stor försigtighet, som icke alltid uppskattats till hans förtjenst.»
Skildringens sanning bestyrkes genom Armfelts brefväxling, icke minst vid den tid, då han lemnade befälet. Enstämmigt uttryckte hans officerare sin saknad öfver förlusten »af den mest älskade chef, som ännu stått i spetsen för en svensk armé». Adlersparre, ur hvars bref dessa ord äro hemtade, tillägger: »Aldrig går ur våra tacksamma minnen den omisskänneliga affektion, Herr Generalen hyst för oss alla, och de otaliga lifvets agrementer, gränsande intill ren sammanlefnads sällhet, hvilka vi njutit under det sträfva krigsyrkets utöfning under Herr Generalens befäl.»
Öfverste K. H. Posse, Armfelts närmaste man, klagade bittert samt önskade, i likhet med nästan hela Armfelts stab, att få lemna armén. »Sedan d. 16 Augusti» (då Armfelt lemnade befälet) »har allting varit i dvala», skrifver Posse. »Här är allting utan lif, dödt och tyst; och huru skulle det annat vara, när själfva stelheten är den punkt, hvarifrån allt skall röras, där man är hemlighetsfull, för det man inga hemligheter har att bevara, och där man tror, att man blir vigtig, för att man gör sig tung!»
Särskildt förtjena bevaras de beklaganden öfver Armfelts afgång, som uttalades af de tvenne civila ämbetsmän, som med honom delat det mödosamma bestyret med den illa försedda
Källa: Project Runeberg ·