Sida 164
arméns förplägning och utrustning — landshöfdingen grefve Axel Rosen och kammarrådet Billberg. Den förstnämnde skrifver (14/8): »Erkänslan af Herr Generalens godhet skall vara så länge som lifvet, men jag är ej endast som vän skyldig Herr Generalen reconnaissance. Som ämbetsman anser jag för en dyrbar pligt att tillika med hela provinsen vörda Herr Generalens mänsklighet att alltid lindra dem, som draga tyngden af närvarande kritiska ställning. Jag är öfvertygad att innevånarna med mig skola göra ett, att alltid hembära Herr Generalen därför en evig erkänsla.» Ännu mera entusiastiskt uttryckte sig Billberg: han såg i Armfelt »en stor, fast misskänd statsman, medborgsman och människovän», och prisade hans »ojämförliga nit och verksamhet för konungens och fosterlandets tjenst».
Gentemot en sådan stämning inom vestra armén måste dess nye befälhafvare iakttaga en försigtighet, som öfverensstämde med hans lynne. Vid sin ankomst d. 17 Augusti »såg general Cederström allas ansigten mulna, utom mitt eget», skrifver Armfelt. Han visade till en början sin företrädares »minne och anstalter» den största aktning och yttrade sin belåtenhet med det helas skick. Armfelts närmaste förtroendeman, Adlersparre, blef äfven för en tid Cederströms. Men det spordes snart nog, att den nye befälhafvaren i bref till Stockholm klagade öfver den dåliga tonen och bristen på disciplin inom armén, en anda, som Armfelt sades hafva framkallat och som utbredt sig genom hans efterlåtenhet och brist på hållning. Armfelt, som själf berättar, att Cederström utspridt dessa rykten om en »esprit de révolte» såsom allmän inom vestra armén, uppgifver äfven, att Adlersparre, enligt Cederströms åsigt, af alla de officerare, som Armfelt användt, vore den ende »obesmittade.»
Källa: Project Runeberg ·