Sida 165
Under den långa overksamheten inom armén på hösten 1808 och den därpå följande vintern visade det sig, att Cederströms chefskap ingalunda mäktade förebygga denna »revolutionsanda»; och de planer mognade hos den »obesmittade» Adlersparre, som han i Mars 1809 satte i verket.
Fälttåget mot Norge hade icke ökat den krigiska ära, som omgifvit Armfelts namn sedan kriget i Finland 1788—90. Någon vapenbragd, liknande fransmännens fördrifvande ur Pommern 1807, hade han ej utfört på norska gränsen, om ock stormningen af Lier ländt honom till heder. Något nederlag hade visserligen icke heller, där han själf fört befäl, drabbat de svenska vapnen under detta föga blodiga fälttåg; men det stora antal svenska fångar, som vid Toverud, Trangen och Præstebakke fallit i fiendens händer, hade visat öfverlägsenheten i dess ledning och utbildning för fälttjenst, naturligtvis underlättad genom deras kännedom och vana vid den bergiga terrängen, som för de svenska trupperna föreföll otillgänglig. Själf var Armfelt den förste att gifva erkännande åt sina motståndare: han fann, att de voro »väl förda» och trodde — uppgiften därom hade lemnats honom af Manderfeldt — att krigserfarna franska stabsofficerare ledde deras operationer. »Danskarna äro icke käcka, men sluga, säger han, och förstå väl att profitera af vår dumdristighet, oerfarna conduite och okunnighet.» »Vi hafva vår styrka i vår bajonett, de åter i sina sköna gevär, som skjuta långt och väl», heter det i ett annat bref. Snart nog insåg han, såsom vi sett, att fälttåget ingalunda skulle leda till Norges eröfring; och han befarade äfven, ej utan grund, att ansvaret därför skulle drabba honom.
Flere af krigets historieskrifvare, så väl från dansk som från svensk sida, hafva också mer och mindre skarpt klandrat Armfelts ledning af vestra arméns fälttåg. Den danske
Källa: Project Runeberg ·