Sida 212
skönaste saker, under mellanstunderna af sina anfall af vrede eller lättja.» I en politisk uppsats från hösten 1809, som torde hafva flutit ur Armfelts penna, uttalades t. o. m. den tankegång, att sedan det ej längre vore fråga att genom en snar förening med Norge vinna trygghet och styrka, och då anledningen till prinsens af Augustenburg val sålunda ej längre egde bestånd, intet skäl funnes att vidhålla detta val, utan låta den laglige arfvingen koras till tronföljare.
Men å andra sidan måste hvarje fosterlandsvän — och sådana funnos äfven bland gustavianerna, oaktadt allt ondt, som af motpartiet utspriddes — inse vigten af att få tronföljdsfrågan ordnad, om ock endast för tillfället. Karl XIII:s svaghetstillstånd under sista månaderna af 1809 ingaf allvarsamma farhågor, och Sveriges yttre ställning var långt ifrån betryggad. »Prins Gustaf har visserligen ett stort parti, skref Armfelt, men detta parti betyder intet nu, och det är väl, ty hvad skulle allt, hvad de företogo, uträtta mer, än öka vårt elände och faran af vår ställning?» Tillsvidare vore intet annat att göra än att afbida tiden: — »Prins Gustaf blir om tre år af stor betydenhet», heter det i samma bref; »nu anser jag hans olyckor som en välgärning både mot honom och oss. Dessa skola lättare dana honom till konung än alla Rosensteinar.»
Armfelt ansåg sig skyldig sina legitimistiska meningsfränder i utlandet en förklaring öfver det gustavianska partiets hållning i denna fråga. Till sin vän d’Antraigues skref han i Mars 1810: »Jag har varit tvungen till att vara fullkomligt overksam med afseende på Gustaf Adolfs son, hvilken så länge han var qvar i Sverige, löpte fara att blifva förgiftad, om man endast kunnat
Källa: Project Runeberg ·