Sida 215
en klok plan, så hade för längre tider både hans och Sveriges lycka varit befästad; men allt tog nu en motsatt vändning, och den förr omtalta faktionen, hvilken i publiken förlorat all sin kredit och allt sitt förtroende genom den oklokhet, med hvilken de sleto sönder sig själfva och staten under förmyndareregeringen, framträdde åter på scenen, men utan sina gamla hufvudmän och lärare, och således med all den hetta och oerfarenhet, som tillhör nitiska lärjungars första försök.»
»Alla känna denna riksdags händelser; den slutades utan blodiga scener, men ett gift var utgjutet, som skulle verka förstörelse och död. Konungens förtroende och kärlek till sitt folk voro för alltid förlorade. Nationen åter såg sig bedragen i sitt hopp, i sin väntan. Häraf uppkom en skakning, en osäkerhet, ett misstroende, som sedermera vid alla tillfällen blef kännbarare och på slutet källan till den afgrund af olyckor, i hvilka vi nu tid efter annan sett Sverige nära att störtas.»
»Konungens resa till Petersburg ökade än mer det lynne, som hos honom i alla sina utbrott snart liknade ovilja och hat mot sitt folk. Paul I:s despotism, ryssarnas slafviska undergifvenhet, den lätthet, med hvilken högsta maktens vilja, till och med dess nycker, sattes i verkställighet, gaf sista stöten åt alla Gustaf Adolfs moraliska förhållanden och pligter i anseende till sina undersåtars medborgerliga rättigheter och den aktning, med hvilken ett ädelt och fritt folk förtjenar styras. Konungens resa till Tyskland, Napoleons despotiska, men kraftfulla företag, dem han — ej till resultat, men väl till formen — admirerade, ökte än mer dess smak för egensinnighet och oinskränkt makt; falska religionsprinciper, oförståndiga politiska uträkningar och slutligen enskild bitterhet förde till de utbrott, vi sett, och som påskyndade Sveriges och dess fall.»
»Ett krig, som börjades mot Frankrike och successive skulle utföras mot två tredjedelar af Europa, visar Gustaf Adolfs oskicklighet i politiskt och militäriskt afseende; och ändtligen, då emot Ryssland alla nationens krafter voro spända och armén gjorde underverk, upptäcker sig äfven den brist af alla känslor, med hvilken han beredde och emottog de grufligaste förluster. — Under allt detta syntes den gamla faktionen lugn; kanske var den hemligt medverkande, ty några af den innehade betydande ämbeten och många voro verksamma i de mindre. Få yttrade sig öfver faran af allmänna ställningen, och skedde det, så tecknade sig ett hemskt löje på deras läppar. Man skulle tro att, säkra om konungamaktens oundvikliga undergång, de nu mer lärt sig att afvakta tiden och begagna den rätta stunden, för att
Källa: Project Runeberg ·