Sida 217
som hittills ansetts som plan i dess företag, allt hvad som utgjort dess vänners och en stor del af nationens hopp för en framtid. Afundsjuk på Adlercreutz, som tagit befälet öfver trupperna som tjenstgörande general-adjutant, och denne åter missnöjd med Adlersparre, som i allt ville vara oberoende af honom, börjades emellan dessa bägge atleter en moralisk strid, som aldrig kan fullkomligt upphöra, men som redan från sin början blef högst skadlig för affärernas gång. Adlersparre ankom till Stockholm, precederad af pretentioner och hotelser, och detta allt mer i enskilda, än allmänna afseenden. Han blef förträffligen väl emottagen af alla utan undantag, men han tyckte ändå sig ej finna, att man satte nog värde på hans person och hans företag. Despotisk i sina omdömen och beslut, lam och indolent i de senares utförande, helt och hållet sysselsatt med sig själf och fostren af sitt högmod, syntes han glömma fosterlandet och dess stora intressen för att hufvudsakligen fästa sig vid små saker, som merendels voro i rapport med dess egenkärlek. Den désintéressement, han annoncerat, fann han sig ej skyldig att iakttaga; han själf och alla hans kreatur erhöllo mångdubbla gracer, och han visade till den grad förakt för opinionen, att officerare, hvilka aldrig hört skott, blefvo af honom rekommenderade till svärdsorden, och det under ett brinnande krig. Om detta ökade Adlersparres anhängare med alla kända och okända lycksökare, minskade det å andra sidan det förtroende och den aktning, allt hederligt folk egt för honom, hans tänkesätt och uppsåt.»
»Ryssarna, som efter ett kort stillestånd åter började hafva framgång i Vesterbotten, nödgade regeringen att samla trupper till norra arméns förstärkning. Efter Adlersparres proklamation skulle ej mer en aln jord lemnas åt fienden; men det oaktadt förblefvo han och hans kår orörliga i Stockholm, där i intet afseende de behöfdes, och från aflägsnare orter måste rekryter och vargeringar hopsamlas och med marches forcées genom landet än mer öka det tilltagande eländet. Riksdagen var börjad, och lugnet i hufvudstaden var fullkomligt. Adlersparre hade lika litet tänkt på ändring i ständernas representation, utan hvilken alltid deras församlande blir vådligt, som på en plan, efter hvilken riksdagsärendena skulle föras. Tvärtom, den revolutions-esprit, som man födt och begagnat, för att förmodligen komma till ett godt ändamål, bibehölls och infördes i allt; bondeståndet uppviglades, och oenighetsfrön utsåddes emellan personer och korporationer. — Ville man ej sluta revolutionen, eller ville man genom laglöshet och indisciplin tvinga regenten att önska sig
Källa: Project Runeberg ·