Sida 287
hans broder, den illa kände landshöfdingen F. A. Jägerhorn, och i främsta rummet — amiral Cronstedt! Den sistnämndes val förordade han med följande ord: »Hans overksamhet är verkligen en nationalförlust, och det skulle vara skada, om de omdömen och det buller, som månglerskorna på Stockholms gator göra öfver Sveaborgs uppgifvande, skulle lägga hinder i vägen för honom att tjena ett land, som han därigenom så väsentligt gagnat. Ett envist försvarande af denna plats skulle endast hafva ökat krigets olyckor för Finland, utan att medföra något synbart gagn för Sverige.»
Man kan tänka sig, då man känner Armfelts omdömen öfver Cronstedt och »Sveaborgs-kapitulanterna», huru detta förslag blef mottaget; och man kan ej annat än förvånas öfver den blindhet för Finlands förhållanden och landets stämning, som gjort dess framställande möjligt. I sina bref yttrar sig Armfelt alltjämt med samma ovilja om Jägerhorn af Spurila, som om hans meningsfränder; tillsamman med förrädare ville han ej arbeta.
Men Finlands själfständighet som stat låg honom nu om hjärtat så varmt som någon; och att på laglig väg befästa den, blef hans och alla rättsinniga finska patrioters uppgift. Att ur de nya förhållandena på laglig väg bilda det bästa möjliga för Finland, att kringgärda dess själfständighet genom att befästa den nye herskarens aktning för bestående lag och rätt, att läka såren efter kriget, att införa allmännyttiga anstalter till främjandet af landets andliga och materiela odling — detta var mål, till hvilka de finska patrioterna borde sträfva, ehuru det stundom skedde på olika vägar.
Med allt detta var det dock en ovisshetens tid. Huru Finlands öden skulle gestalta sig, kunde ingen förutsäga; mången af dess söner motsåg framtiden utan förhoppningar och med grämelse öfver skilsmässan från Sverige. Hatet mot arffienden lefde ännu i många finska bröst, och förbindelsen med det half-asiatiska Ryssland syntes mången som en förnedring. Att motverka denna stämning af hopplöshet och af fiendskap mot Ryssland betraktade Armfelt, just i sin egenskap af finne, såsom en af sina hufvuduppgifter. Han ville Finlands själfständighet i förhållande till Ryssland; men han ansåg statsklokheten fordra bibehållandet af godt förstånd med det mäktiga rike, som nu blifvit Finlands
Källa: Project Runeberg ·