Sida 48
II.
På krigsfot i Pommern.
(1805—1807).
I den stora europeiska strid, som med korta afbrott rasade från 1805 till 1815, som kostade millioner krigares lif och som slutade med att gifva Europas statsförhållanden ett nytt skick, deltog Sverige till en början med föga heder och framgång. Det qvasi-krig mot Frankrike, som under åren 1805—1807 utfördes i Pommern, är i själfva verket en så obetydlig episod i dessa väldiga omstörtningars historia, att det knappast där finnes omnämndt, utom i svenska källor. Gustaf IV Adolf lät sin armé marschera och åter marschera i Pommern, Mecklenburg och Lauenburg. Han intog en hållning, som han förmodade skulle ingifva motståndarna respekt; men det dröjde öfver år och dag, innan fienden fäste synnerlig uppmärksamhet vid dessa hotande åtbörder, hvilkas beskaffenhet endast var egnad att kasta löje öfver de svenska vapen, som en gång under ett föregående världskrig afgörande ingripit i Europas öde. Först på vintern 1806—1807 ansåg segraren vid Austerlitz och Jena det löna mödan att sända sina trupper mot den obetydliga makt i norden, som vågade med ord och åthäfvor, mera än med vapenmakt, trotsa hans planer.
Utgången kunde icke vara oviss. Pommern blef en del af det franska världsväldet; och Sveriges konung måste förödmjukad återvända öfver Östersjön med den här, hvilken hans halsstarrighet beröfvat ända till möjligheten att häfda den svenska vapenäran.
Källa: Project Runeberg ·