Sida 51
innan ännu Armfelt återvändt från Wien, beklagade han uppriktigt att han ej fått säga honom farväl. »Armfelts återkomst (till Stralsund), skref han, är både efterlängtad af mig och af alla, som tänka väl, bland hvilkas antal generalguvernören säkert förtjenar första rummet.» Konungen ansåg Armfelt såsom oumbärlig på sin plats, ej blott såsom en tapper krigare, hvars mod var bepröfvadt, utan äfven såsom en utpost för iakttagandet af hvad som timade i Europas politiska värld.
Han underhöll nämligen fortfarande, enligt sin vana, en vidlyftig brefväxling med många af samtidens politiska personer och gaf konungen ofta del af sådana bref, som egde allmännare intresse. Till Armfelts politiska korrespondenter hörde, utom Joh. v. Müller, Gentz och d’Antraigues, af hvilkas bref redan några prof meddelats, drottning Karolina af Neapel och ärkehertig Johan af Österrike; hertiginnan af Devonshire och Sidney Smith skrefvo från England; och den ryktbare revolutionsgeneralen Dumouriez, nu en ifrig rojalist, erbjöd från England genom Armfelt sina tjenster åt Sveriges konung. Till dessa korrespondenter kommo svenskarna Lagerbjelke, Ehrenström och L. v. Engeström, hvilken sistnämnde, skild från sin ministerbefattning i Berlin, nu lefde på sitt gods i Posen. Vid denna brefväxling använde Armfelt såsom kurir en engelsman vid namn Matthews, en skicklig och förslagen man, hvilken äfven, ej alltid utan fara, tjenstgjorde såsom politisk kunskapare i Berlin och Hannover, och genom Armfelt lemnade konungen politiska rapporter öfver hvad han under sina många resor erfarit.
Matthews användes t. o. m. i en särskild beskickning från Gustaf IV Adolf — till Malteserorden. Armfelt hade nämligen 1805 blifvit utnämnd till riddare af Johanniter(Malteser)-ordens stora kors och »bailli de l’ordre de la langue sicilienne». Det var hans gamla gynnarinna, drottningen af Neapel, som åt
Källa: Project Runeberg ·