Sida 71
vidtaga de arrangementer, man proponerat honom, hvilka ej allenast sauvera hans heder, men äfven hans stater från all atteinte af Korsikanen».
*
Det nya årets början var icke gladare än det gamlas slut; och stämningen bland dem, som bevistade nyårsparaden vid högqvarteret i Lüneburg den 1 Jan. 1806 — i hällregn, genomvåta intill benen — var icke den förhoppningsfullaste.
Armfelt hade under sin resa blifvit utsedd till befälhafvare öfver svenska arméns andra linie, hvilken stannat på högra stranden af Elbe, medan första linien under konungen själf framryckt öfver floden till Lüneburg. På själfva nyårsdagen 1806 mottog Armfelt sitt befäl, begaf sig från Lüneburg öfver Elben och tog sitt högqvarter i den närbelägna lilla staden Boitzenburg, hvilken under årets första månad blef hans, och — efter ett par veckors förlopp — äfven konungens vistelseort. Denne hade nämligen då, väsentligen på Armfelts uppmaning, fattat sitt beslut att draga sina trupper tillbaka öfver Elben; och man hyste förhoppningen att han snart skulle sluta sitt fälttåg och begifva sig till Stralsund. »Detta var det rimligaste, ty, säger Armfelt, egentligen ville ingen hafva med oss att göra. Vi göra för mycket väsen och ställa till för mycken oreda för att göra någon nytta.»
Preussen besatte Hannover, sedan efter Austerlitz den nya omsvängning i dess vacklande politik inträffat, som för en kort tid återställde det vänliga förhållandet mellan Preussen och Frankrike. Svenskarnas bundsförvandter, de ryska och engelska trupperna, lemnade Hannover i Februari. Den del af detta land, som var belägen på norra Elbestranden, det lilla Lauenburg, blef emellertid anledningen till att svenska armén ännu länge fick förblifva på fältfot. Frågan om Lauenburgs besättande af svenska eller preussiska trupper blef, såsom af historien kändt är, i själfva verket kärnpunkten i Sveriges politik under större delen af 1806. Det enda vapenskifte, som egde rum under detta års oblodiga fälttåg, var föranledt af konungens envisa vägran att utrymma detta land, som han fått i sitt hufvud att »beskydda» för Englands räkning, oaktadt engelska regeringen upprepade gånger begärde att slippa detta beskydd.
Det tillhör icke vår uppgift att närmare redogöra för denna långvariga tvist eller för de politiska tilldragelserna under år 1806. Armfelts brefväxling från denna tid visar huru bekymren
Källa: Project Runeberg ·