Sida 72
och missnöjet öfver konungens hufvudlöshet och envishet voro i ständigt stigande. Hans egna yttranden om konungen, så väl som hans korrespondenters, blifva allt hänsynslösare. Det är ej svårt, att ur dem skönja oundvikligheten af katastrofen år 1809, och man kan i själfva verket undra, att den icke inträffade några år förut. Men säkerligen hade ännu icke hvarken hos Armfelt eller hos någon af de män, som tillhörde konung Gustaf IV Adolfs omgifning i Pommern, uppstått någon allvarligare tanke på hans våldsamma aflägsnande från regeringen. Vördnaden för konungamakt och myndighet var därtill för fast rotad hos dessa män af »l’ancien régime»; måttet af Sveriges olycka var ännu icke rågadt. Bittert föllo väl orden om den konung, hvars färd måste fylla hvarje fosterländskt sinne med bekymmer; men såsom fullt ogrundade torde dock böra anses de i den historiska litteraturen stundom förekommande uppgifterna, att »konspirationsplaner» mot konungen förehades redan i Pommern. Åtminstone gäller detta Armfelt och dem som med honom stodo i beröring.
I Boitzenburg mottog Armfelt konungen den 13 Januari, samma dag som större delen af armén hade tågat tillbaka öfver Elben. Efter hans ankomst sysselsatte man sig, enligt Armfelts ord, med att »faire, refaire, mais au fond à rien faire». I det »oräkneliga högqvarteret, tilltaget för en armé af 200.000 man», herskade etiketten och »uniformatiken», och fördes ett eländigt »vie militaire de parade et d’antichambre». »Kungen regerar beständigt, säger Armfelt; alltid i stöflar och sporrar och med svärdet vid sidan. Han inbillar sig att han för krig mot den, som han afskyr, genom att placera sina soldater som schackpjeser. Han har vidare till sitt förfogande ett fälttryckeri och lumpna smickrare, som ej hafva annat än ja på läpparna.»
Den enda omväxlingen i lifvet vid det militäriska hofvet i Boitzenburg erbjöds af den bekante frenologen Galls besök. »Doktor Gall läser för oss, berättar Armfelt, och visar oss dödskallar fem timmar i dygnet... Kungen är synnerligen intresserad häraf och ser ofta på sina adjutanters hufvud. Jag tror att det vore bättre att slå på dem för att höra resonnansen. Säkert skulle man på det viset kunna formera en harmonimusik i vårt högqvarter.» Men denna »hufvud-étude», säger han någon tid efteråt, synes ej hafva varit nyttig till annat än att göra »ett
Källa: Project Runeberg ·