Färgernas betydelse i djur- och växtvärlden

organismerna uppenbarligen finns färger, som ej kunna vara af nytta som sådana. Blodet är rödt, gallan grön, fettet hvitt eller brandgult, somliga fiskars skelett är grönt, en viss nordisk alg är röd (“röda snön“), många hattsvampar äro lifligt färgade samt de allra flesta fanerogama växters bladdelar gröna (af klorofyll). Det kan mycket väl hända, att vetenskapen kommer att stanna vid slutsatsen, att dessa färger existera af ingen annan anledning än den, att de äro nödvändiga egenskaper hos vissa, fysiologiskt oumbärliga, kemiska föreningar. Detta varnar oss att inskränka våra iakttagelser till de färgförhållanden bland djur och växter, hvilka — tack vare sådana omständigheter som, att färgerna äro anordnade i vissa mönster, att de på ett i ögonen fallande sätt öfverensstämma med omgifningens färgtoner eller att de synnerligt skarpt afsticka mot närstående arters färgteckningar o. s. v. — gifva oss starka skäl att förmoda, att färgämnena existera på organismen för att gifva denna ett visst utseende och af intet annat skäl.

Skyddande öfverensstämmelse med omgifningens allmänna färgton. Djur, som nästan ständigt lefva bland snö och is, äro skyddade mot upptäckt därigenom, att de äro mer eller mindre fullständigt hvita, såsom till exempel isbjörnen, den grönländska haren, den grönländska falken, snösparfven och fjällugglan. Däremot äro de djur, hvilka bebo trakter, som äro fria från snö under sommaren, föränderliga; det vill säga, de äro blott hvita om vintern och hafva om sommaren färgtoner, som på skyddande sätt öfverensstämma med växtlighetens eller den nakna markens. Hit höra fjällräfven, nordharen, lekatten och ripan. Hvad de djur beträffa, hvilka utgöra undantag från denna regel, kan man merändels bevisa, att de äro värksamt skyddade på andra sätt. Sobeln bibehåller sin präktiga bruna färg under hela den sibiriska vintern, men uppehåller sig, när snön täcker marken, i barrträdens grenar, hvarest han lefver af frön och fåglar. Äfven myskoxen är ett fullkomligt arktiskt djur, som är mörkbrunt hela året om; det lefver emellertid i små hjordar och har däri ett skydd mot rofdjur. Den präktigt svarta korpen förekommer lika långt norrut som någon känd fågel och ändrar ej färg. Förklaringen torde böra sökas dels däri, att han är en kraftig, oförfärad fågel, som ej behöfver dölja sig för