Sida 157
drotsen Per Brahe. Hon bad dem taga vård om hennes man och barn och ej efter hennes död stöta bort dem som främlingar. Alla voro djupt rörda och sökte i detta fall lugna henne. Katarina mottog förtroendefullt deras försäkringar. Hon förmanade döttrarne och Adolf Johan till lydnad och alla dygder, bad hälsa till Karl Gustaf, som just nu var ute på sin utrikcsfard, och lade sedan med innerlig bön all de sinas framtid i Guds hand. Honom anbefallda hon också det barn, som blifvit henne anförtrodt. Hon bad Kristina med kärlek tänka på sin moder och än mera på sina undersåtars bästa och sitt fäderneslands välfärd. Varma och innerliga voro de ord, som kommo från den sjukas läppar, och på samma gång talade hon med kraft och klarhet. Per Brahe uppmanade Kristina att flitigt bedja Gud, att hon måtte få behålla sin faster, som för henne vore mera värd än det halfva konungariket.
Oaktadt Katarina sålunda ansåg sin d$d förestå, dröjde hon dock i det längsta att eftersända Johan Kasimir, som uppehöll sig på Bråborg. Katarina ville ej han skulle för häftigt oroas, ty hon fruktade, att han då skulle begagna de ännu osäkra isarne för att skynda till hennes dödsbädd så fort som möjligt. Själf trodde hon väl ej heller, att döden vore så nära förestående som den var. Hon hade inga svåra plågor, endast feber och allmän svaghet. Katarina hade just talat med riksmarskalken Axel Baner, om en lärare för sin yngste son, då hon lugnt och stilla, utan att ens de kringstående märkte det, somnade in. En bredvid dödslägret stående prestman märkte en viss förändring hos henne och ropade henne an, men då var allt redan slut, och med ett stilla, ljuft leende på sina läppar hade Katarina gått till en bättre värld. Detta skedde torsdagen den 13 dec. kl. 10 f. m.
Drottning Kristina . underrättades genast om dödsfallet. Hon uppsökte Katarinas äldsta dotter, som ännu ingenting anade, omtalade för henne allt och lugnade henne. »Kära fröken Kerstin», så föllo hennes ord, »gifven Eder till freds, fastän Eder fru moder är död, så vill jag vara Eder en moder» — ett löfte, som den tolfåriga drottningen höll intill det sista, ty hvad man än kan tillvita Kristina, inte är det att hafva förgätit sin uppfostrarinnas barn.
Källa: Project Runeberg ·