Sida 332
des på så sätt få, såsom han sade, sanningen ur henne. Men in te ens detta hjälpte. Däremot kunde hon ej uthärda de marter, som en förnyad hängning i handlofvarne förorsakade henne, utan utropade slutligen i sin förtviflan: »Det är väl då, som de säga».
Mera behöfdes ej för hennes fällande. När hon sedan kom inför domstolen, lade häradshöfdingen henne i munnen, hvad hon skulle säga, liksom han hade gjort med de andra.
Alla undergingo mer eller mindre grym tortyr, på liknande sätt, men det var icke alla, som uthärdade lika länge sina qval som Gölis-Brita. Alla hade de dock fått svullna, sårade armar, och handklofvarne syntes knappt af det upp-svälda köttet, innan de kunde förmås att inför rätten vidhålla de bekännelser de flesta af dem afgåfvo, under det att tortyren pågick. Några andra bekännelser än: »det är väl, som de säga», »jag hör ni säger så», »det får väl vara så» eller något dylikt förekommo ej. De kunde ingenting beskrifva, intet berätta, utan endast instämma i hvad skräddarpojken och domaren efter gamla kända hexerirecept påbördade dem.
De hade naturligtvis ridit till Blåkulla, vanligen liemtade af den lede själf, som var svartklädd och utstyrd i peruk och hatt. De hade ridit på en ko, en get eller en svart hund. I Blåkulla hade de roat sig med att äta, dansa och lyssna till den ledes smädelser mot Gud och Hans heliga ord. De hade äfven varit i kyrkan med honom och hört honom under hån utdela sakramenten. Äfven hade de bitit små bitar ur kyrkklockorna under uttalande af förbannelseformler m. m. dylikt, som brukade påbördas hexorna.
Ett och annat vittne intygade, att kreatur, som qvin-norna vidrört, dött eller blifvit sjuka, men för resten hade man intet ondt att påbörda dem, och flere af dem hade godt anseende i orten.
Deras oskuld syntes tydlig för flere af de närvarande, och de förskräckliga plågor de utstodo dag efter dag väckte mångens medlidande. Bönderna togo långa omvägar för att slippa höra deras jämmer. Socknens prester sökte tala till qvinnorna och med mildhet förmå dem till bekännelse, och då detta ej lyckades, sökte de beveka domaren att utöfva miskund. Sinnesstämningen var hos alla mycket upprörd, och tron på hexor var ännu så allmän, att ingen kunde se
Källa: Project Runeberg ·