Sida 349
Kan träta på Ert. folk för stoft, som ej är värdt.
Förnuft skall lära mig mitt jordiskt goda sköta,
Och samvetsljuset det, att alla rätt bemöta.»
Det skulle dock komma en stund, då klandret skulle taga an starkare fart. Det skulle blifva lika obefogadt, men det skulle däruti blanda sig ett löje, som kanske ej var så alldeles oberättigadt.
Fru Nordenflycht hade älskat i sin ungdoms vår, och med lidelsens hela styrka hade hon sörjt en make, värd att sörjas. Vid tjugutre år hade hon blifvit enka. Hennes sysselsättningar hade ofta fört henne i beröring med det andra könet, hon hade fått många manliga vänner, men hvarken de eller hon själf hade tänkt sig möjligheten, att den sörjande herdinnan skulle finna en ny »Corilas».
Hon hade redan hunnit till den ålder, då en qvinna ännu kan känna ungdomligt, men då hon ej gör det utan att ådraga sig en viss, icke alltid smickrande uppmärksamhet, särskild t om den, på hvilken hennes böjelse faller, är vida yngre än hon själf. Fru Nordenflycht hade kommit in på fyratiotalet, då hon förälskade sig i en ung man, sjutton år yngre än hon själf. Denne, hvars namn var Johan Fischer-ström, hade tillhört hennes vittra krets. Han hade sysselsatt sig med nationalekonomi, saknade hvarken hufvud eller kunskaper, men hans namn hade knappast blifvit kändt af eftervärlden, om ej fru Nordenflycht älskat honom. Genom henne erhöll han på goda vilkor arrendet af Sjö egendom, tillhörigt grefve de la Gardie, hvars grefvinna, vitter och älskvärd, hörde till fru Nordenflychts beskyddarinnor.
Själf flyttade skaldinnan från Stockholm. Hon hyrde en bostad ej långt från Skokloster och midt mot Sjö. Som en ny Hero skulle hon här från andra sjöstranden mottaga besök af sin Leander. Han var dock ej den, som skulle för henne våga sitt lif likt den grekiske hjälten. Hans uppförande mot fru Nordenflycht stämplas allt igenom af aktning och tillgifven-het. Om hon i sin känslosamhet understundom öfverskred klokhetens gräns, så glömde han aldrig den försiktighet, som kunde dölja hennes svagheter. Hennes dikt »Hildur till Adil» visar hennes glödande känslor af kärlek och förtviflan. I starka ordalag skref hon till honom om den ömhet hon hyste för honom. Till en vän skrifver hon på vintern 1763,
Källa: Project Runeberg ·