Tillbaka Read Runeberg

Märkvärdiga qvinnor: Serie 2. Svenska qvinnor

Originalsida 370
Originalsida 370
Originalsida 370
Originalsida 371
370–371

Sida 370

den kalla grafven, hör du val, att man ännu nämner ditt namn på jorden? Fader, icke så som jag vill, utan som Du! Att med en rätt innerlig känsla kunna bedja denna bön, det innefattar en obeskriflig kärlek. Det är kärlekens uttryck till den eviga kärleken. Fader, min fader! gif, att jag alltid med samma stilla, saliga känsla som nu må kunna så bedja till Dig!» — — — »Fåfängt, unga, svärmiska flicka», skrifver hon några månader senare, »fåfängt klappar ditt eldiga hjärta för allt stort och skönt, fåfängt ser ditt öga ut i en värld, där allt förekommer dig stort och ädelt, där dygdens och ärans tempel, uppresta bland klippor och bråddjup, synas dig så lätta, så säkra att upphinna. — Stackars unga flicka: snart nog skall hvardagslifvet sluta i opinionens och etikettens fjättrar dina modiga steg, snart nog skall din känsla mattas, din tanke sänkas till småsaker, entusiasmen slockna i din själ, ditt hjärta bli sämre, och snart nog finner du allt omkring dig lika svagt och uselt som du själf.» —---------

Hon var svärmisk i sin uppfattning af lifvet och människorna, hon var varm i sin religiösa tro, men ändå ej tillfredsställd däraf, ej nöjd med hvad af kärlek, som bjöds henne. Hon var af dem, som endast i brytandet af en ny väg se ett arbete, hon var af dem, som känna sig fyllda af en obegagnad kraft, som skulle kunna bringa lycka till tu-senden. Men huru skulle den användas, det var den stora frågan, som ständigt låg i hennes tankar.

Fredrika Bremer hade i Paris sett de katolska barm-hertighetssystrarne. Hon önskade nu inrätta något dylikt i de protestantiska länderna och ville själf gifva exemplet genom att anmäla sig som sjuksköterska på serafimerlasa-rettet. Hon var flere gånger besluten att bedja sin fader få göra detta, men vågade det aldrig. Småningom togo hennes planer en annan riktning. Alltid intresserade hon sig för sjukvård och visade sig både till tagsen och uppoffrande under koleraåret 1853. Hennes kallelse låg dock sannolikt ej åt detta håll. Hon saknade en god sjuksköterskas lugna, jämna lynne, och hon var opraktisk, så att ej ens i hemmet hennes krafter gärna togos i anspråk vid sjukbädden. Hennes önskan att blifva sjuksköterska härledde sig mindre af anlag i denna riktning än af begär efter en själfständig verk-

Källa: Project Runeberg ·