Sida 373
svenska karaktär. Man kände igen hennes hjältar och hjältinnor. Den varma känslan för hvardagslifvets, hemmens småsaker, det godmodiga, skämtsamma lynnet, den naturliga hjärtligheten voro egnade att särskildt tilltala svenska sinnen.
En romanförfattare blir lätt en populär personlighet, som alla vilja lära känna. När Fredrika Bremer utgaf den tredje delen af sina teckningar och hela Sverige deltog i »Familjen H:s» sorger och fröjder, kunde hon ej längre bibehålla sin anonymitet. Hemligheten spriddes från de invigdes krets. Brukspatron Bremer var nu död, och familjens alla medlemmar gladde sig åt Fredrikas författarskap och den allmänna uppmärksamhet, som till följd däraf kom henne till del. I alla salonger var hon ett samtalsämne, och hvar hon visade sig, blef hon uppburen och komplimenterad. Män, sådana som Brinkman och Wallin, ville göra hennes bekantskap, och genom sin faders gamle vän, sekreteraren i Svenska akademien Franzén, erhöll hon akademiens mindre skådepenning redan på vintern 1831.
Fredrika Bremer hade erfarit en mans åtrå efter yttre arbete och yttre erkännande, hon erfor nu qvinnans känsla, att arbetets glädje och erkännandets stolthet bli af värde, först om de äro delade. Hennes egentliga glädje var nu att se moderns och syskonens. Hennes sinne fylldes af ödmjukhet, men ock af ett stegradt begär att gagna och upplysa. Ännu 1829 hade hon skrifvit till sin syster: »Egna mig åt
författarskap ämnar jag för ingen del. Bättre, vill Gud, ämnar jag göra i världen för andra och mig själf. Det är blott en sysselsättning tills vidare.» Men den uppmuntran, som kom henne till del under de två följande åren, ändrade hennes tankar. »Mina gamla planer,» skrifver hon härom, »vid hvilka jag hitintills hållit fast, förföllo; jag såg snart den väg jag borde vandra. O fröjd! Nu skulle jag, nu kunde jag själf stiga allt högre till ljus och sanning, och hvartenda steg skulle bära med sig frukt för mina likar. Min själ jublade!»
Vid denna tid anmälde sig en friare till Fredrika Bre-mers hand. Det var inte den förste, och det blof inte den siste, men det synes varit den af hennes beundrare, som hon skattade högst, och hon ansåg att genom att gifva honom ett nej, satte hon »en bom mellan sig ooh äktenskapet».
Källa: Project Runeberg ·
