Sida 374
Hon tackade, men gaf honom slutligen ett afslag. Det föreföll henne omöjligt att på en gång blifva en god författarinna och en god maka, mor och husfru, och hon ansåg, att hennes karaktär och arten af hennes begåfning passade bättre för det ogifta än det gifta ståndet. Det är dock mer än troligt, att mellan den älskvärde friaren och henne reste sig ej blott klokskapens och själfkännedomens skiljemurar, utan också minnet af ett ungdomstycke. Fredrika Bremer talar ettstädes i sina anteckningar om att hon i sin ungdom lärt känna en man, hvilken hos henne väckte en ren och varm känsla, som ej var besvarad, men som icke desto mindre verkade mäktigt på hennes hela utveckling och hvars bild hon troget behöll såsom sitt hjärtas ideal.
Hon ångrade ej sitt beslut att lefva ogift. Sju år senare skrifver hon: * Inombords lefver och rörer det sig fullt
nog, och under tre fjerdedelar af dagen, helt ensam på mitt rum, känner jag, huru dåraktigt det skulle liafva varit, om jag gift mig; ty jag måste nu med qval inse, huru litet dagen och åren räcka till för allt hvad jag behöfver och vill inhemta och reda för mig» — och några år senare: »Jag kan räkna mig till de lyckliga omaka, är så nöjd och tacksam öfver min ställning, min enslighet, som skänker mig ro vid mina kära sysselsättningar». Och ju äldre Fredrika Bremer blef, desto tydligare blef det henne, att hon för sig valt den rätta vägen.
Hon tog sig an de ogifta qvinnornas sak. Hela hennes lif blef en kamp för att skaffa dem arbete, för att skaffa dem anseende. Dessa stackars ogifta qvinnor, ofta utskrattade, hånade, ofta föraktade, alltid förbisedda, som dock så ofta voro hemmens goda andar, som utförde det tysta arbetet, som vakade ^d sjukbäddarna, vårdade de moderlösa, undervisade ungdomen, hjälpte de nödlidande, åtogo sig det arbete andra ringaktade, deras vältaliga advokat blef Fredrika Bremer. Hon kunde desto bättre blifva detta, som hon själf var ogift.
Hennes arbete blef ock dubbelt gagnrikt, därigenom att hon aldrig ett ögonblick förbisåg, att qvinnans största betydelse för samhället är som maka och moder. »O, Frances», skrifver hon till en af sina gifta vänner, »hvad af dygd, af kärlek, af ren själfförsakelse, af sann skönhet detta namn, denna egenskap af moder utvecklar i människans
Källa: Project Runeberg ·
