Tillbaka Read Runeberg

Geografiska skildringar för skolan och hemmet. Del 4. Amerika

Originalsida 151
Originalsida 151
Originalsida 150
Originalsida 151
150–151

Sida 151

Fredagen den 25 april nådde vi södra ändan af Penas-bukten, där vi befunno oss i sikte af inloppet till Smiths kanal och redan hade skydd af öarna i väster. Natten hade varit blåsig, men klar; litet snö hade fallit, men vi hade dock utan svårighet lyckats taga oss fram i dessa farvatten, hvilka kunna vara ganska farliga. Sedan litet regn fallit, började himmelen klarna fram på morgonen, och vi sågo till vänster ön Ayautau, 190 meter hög, och till höger Guaianeco-öarna; sönderslitna gråa moln hvilade på bergens toppar, slöto sig tätt till deras skrofliga sidor eller tornade sig upp öfver dem i alplika konturer. Vattnet är här af en gulbrun färg.

Midt för Sombrero-ön, som är 450 meter hög, inlöpte vi i kanalen, under en isande kall vind.

Smiths kanal är en mellan öarna och kusten längs med det amerikanska fastlandet befintlig farled, som sträcker sig från Penas-bukten till Magalhäes’ sund och har en längd af 510 kilometer med en bredd, som växlar mellan 320 meter och 7 V* kilometer, samt en medelbredd af ungefär 3 kilometer. Den utgör så att säga en trång under-vattensklyfta, som slingrar sig fram mellan bergen och vid den oerhörda höjning af jordskorpan, som danade det amerikanska fastlandet, delvis förblef sänkt under hafsytan. Denna på många ställen till mer än 900 meters djup med vatten fyllda klyfta utgör själfva kanalen; dess sluttande sidor, där djupet är mindre, bilda sund, inlopp och hamnar med säker ankarplats.

Anblicken af fastlandet, hvilket höjer sig öfver vattnet, företer ett verkligt kaos af bergsspetsar, åsar och glacie-rer, som reser sig till höjder om 400 till 900 m med ända till nära 2,000 m höga toppar.

Den fördel Smiths kanal erbjuder för sjöfarten är en vattenyta lika lugn som en insjös, medan däremot öppna hafvet därutanför nästan alltid är stormigt och farligt att passera.

Men å andra sidan är det omöjligt att färdas genom denna slingrande labyrint af öar utom vid dagsljus, och till följd däraf passera de snabbgående postångarne aldrig denna väg. Alla segelfartyg måste naturligtvis fara omkring det fruktansvärda Kap Hoorn.

Källa: Project Runeberg ·