Sida 158
Fänrikens Helsning (till Greg. Tigerstedt)
38
Han var mitt ögas fröjd från dag till dag, Han kände icke mig, men honom jag.
Jag mins hans stämma, fostrad högt i nord Ljöd den som nordan skarp inför plutonen; Till målet bar, som kulan, hvart hans ord Och trängde in, ty det var krut i tonen; Det låg ett vittne re'n i denna röst, Att den var hemma från ett trofast bröst.
Och hvart det bar, hvadhelst han pröfva fick, Vid hopplöst återtåg af nöd och våda, Brann samma eld i samma öppna blick, Sågs samma lugn i samma anlet råda; Det var som om man läst i bronz deri: An kommer dag, än är ej allt förbi.
Ibland, när farten norrut blef för stor
Och mången kämpe gret af harm och smärta,
Då bet han tänderna ihop och svor,
Men tåren gömde han uti sitt hjerta;
Blott pressadt från hans läppar hörde vi:
An kommer dag, än är ej allt förbi.
Och dagen kom, hans festdag, då vår här Med ära kunde veckla ut sin fana.
Källa: Internet Archive ·