Sida 217
Landshöfdingen
97
Han ägt sin mannaålders gyllne tid Af lugna mödor; den fanns mer ej qvar. Nu var hans fosterland i kamp och strid, Och gammal sjelf han var.
Af härar omhvärfd, sliten som ett rof, Emellan vän och ovän vexelvis, Fick han hvar stund, för segrarens behof, Ge frid och lugn till pris.
Att värna rätt, förmedla bördors last, Han som en helig pligt sig föresatt, Och derför var hans dag ock utan rast, Och utan sömn hans natt.
Så satt en gång han på sitt embetsrum, Blott han med två hans sekreterare, Han syntes bruten nu, hans läpp var stum, Och tyste voro de.
Han önskat hvila, hvila en sekund; Det var för mycket. Salens dörr slogs opp, Han såg en krigare i samma stund, Följd af en väpnad tropp.
Källa: Internet Archive ·