Sida 265
Löftesgång
47
jen blef herskande vid dryckesbordet, talet föll på hvars och ens färdigheter. En sade sig förstå konsten att tyda drömmar; en annan att han af en menniskas ögon kunde sluta till dess sinnesbeskaffenhet, karakter och förhållande; en tredje att ingen båge fanns i landet, som han icke förmådde spänna; en fjerde att han både kunde skjuta säkert, löpa på skidor och simma; en femte att när han stod vid rodret i en liten farkost, ville han segla lika så fort långs med landet, som ett annat skepp på tjugu åror; en sjette att hans vrede aldrig förminskades, ehuru länge än hämnden fördröjdes; en sjunde att han aldrig i någon fara ville svika sin länsherre; konung Olof sjelf berömde sig af att, när han en gång sett en man och fästat ögat på honom, kunde han efter huru lång tid som helst igenkänna honom, och vore detta, anmärkte han, något mycket vigtigt; biskopen räknade sig till förtjenst att han kunde sjunga tolf messor utan att sei bok; Björn Stallare åter ville helst lägga sig det till beröm, att han så förde konungens talan på tinget, att han icke aktade om hans tal misshagade någon mäktig man. Hvar och en anförde på detta sätt sin idrott, och man hade mycken glädje och rolighet af detta glam.
Ånnu sedvanligare vid dryckesgillen var det, att kämparne jemförde sig med hvarandra, täflande om företrädet i förtjenster och bragder. Man kallade det
Källa: Internet Archive · ·










