Tillbaka Read Runeberg

Folkskrifter n:o 1-15 (1853-54)

Originalsida 264
Originalsida 264
Originalsida 264
Originalsida 265
264–265

Sida 264

Löftesgång

46

Löftesgång

täflade man att visa sig med värdighet och att hvar efter sin börd och sitt anseende utfäste sig till sådant, som var med fara och äfventyr förknippadt och svarade mot det rykte och namn man redan förvärfvat eller ville förvärfva. Den målning af Sven Tveskäggs arföl efter sin fader Harald Blåtand, till hvilket äfven Jomsvikingarne voro inbjudna, gifver en lefvande framställning af det sätt, hvarpå det gick till vid sådana tillfällen. Allmän öfver hela norden var en sådan löftesgång vid den fröjdfulla julen. Det var plägsed att till denna högtid göddes den största galt, man kunde få, för att då offras till fruktbarhetens gifvare, Frej och Freja, i anledning af solens återkomst, När julaftonen kom, framleddes den stora, välgödda galten, och männerne lade då sina händer öfver hans borst och gjorde vid Bragebägaren löften, ehuru obetänksamma de än måtte hafva blifvit afgifna, då kämparnes sinnen och hufvuden voro svindlande af det starka mjödet , blefvo dock Oryggligen hållna. Man måtte segra eller dö, men löftet måste gå i fullbordan.

Till de gamles gästabudsglam hörde äfven att hvar och en uppräknade sin förnämsta egenskap eller idrott, såsom skedde vid det gästabud, till hvilket Randur den Svehske i Österdalarna i Norrige inbjöd Olof Digre jemte hela dess medfölje ; då, när gläd=

Källa: Internet Archive · ·