Sida 45
flintverktyg, åtminstone så vidt man hittills vet, mycket sällsynta, äfven i sådana trakter der de bättre flintsakerna ej sällan hittas. Äfven denna omständighet synes tala för, att de förra tillhöra en äldre del af stenåldern än de senare, emedan befolkningen, efter allt hvad man har skäl att antaga, utbredde sig i Sverige från söder till norr.
I sammanhang härmed torde det förtjena uppmärksamhet, att de tvåsidiga flintyxorna (fig. 12 och 13 i Atl.), — hvilka, enligt hvad vi redan sid. 42 antydt, troligen stå kjökkenmöddingarnas former ganska nära, — synas hafva varit jemförelsevis vida allmännare i Skåne än i andra svenska landskap, ehuru de i alla delar af Sverige äro mera sällsynta än flintyxorna af samma typ som Atl. 19—22.1 Sistnämnda typ har, såsom vi sett (sid. 43, not), småningom utvecklat sig ur den förra (Atl. 12, 13), hvilken torde vara lättare att åstadkomma i följd af det sätt, hvarpå flintan vill klyfva sig. — I andra delar af Europa än Skandinavien förekomma yxor af samma form som Atl. 12 och 13 i allmänhet mycket talrikare än sådana som hafva tydliga smalsidor; se fig.-14, hvilken visar den i Irland vanliga typen. 2
1 Från Norrland och Svealand med (Vermland) känner man endast två flintyxor af samma typ som Atl. 13. Den ena, alldeles oslipad, är funnen i Kils socken, Nerike ("Ant. Tidskr. f. Sv." 3 sid. 362). den andra, slipad vid eggen, är funnen i Floda socken, vestra Södermanland, och tillhör grefve Adam Lewenhaupts samling på Sjöholm. Dessutom har man dock i Långseruds socken, Vermland, funnit en slipad flintyxa af en form som står typen Atl. 13 ganska nära (St. M. 1284: 8). — Yxor af sistnämnda typ, Atl. 12 och 13, torde i Skåne utgöra ungefär 10 procent af hela antalet der funna flintyxor, men i det öfriga Sverige endast omkring 2 a 3 procent.
2 Wilde, "Catalogue of the museum of the royal Irish Academy" (Dublin, 1857), sid. 41.
Källa: Project Runeberg ·