Sida 47
näfvars storlek och af ren (s. k. mogen) flinta. Derpå sökte jag upp en rullsten ("Geschiebe") af passande storlek och af tät, hård granit eller qvartssandsten. Med denna klyfde jag genom enkla slag, på fri hand, mer eller mindre tunna, alltid skarpkantiga skärfvor från flintstenen; och sedan jag deribland såg en eller annan passande skärfva, tog jag den för mitt ändamål mest passande, gick till en större granitsten, stödde derpå flintskärfvan, som jag fasthöll med venstra handen, och i den högra hade jag tillhuggningsstenen, och med en utstående kant eller trubbig spets på denna kunde jag på kanterna tillknacka flintskärfvan till bössflinta och deråt gifva den erforderliga formen. Men ett nödvändigt vilkor var, att den punkt af flintskärfvan, på hvilken knackningen skedde, låg stödd på underlaget; eljest sprang flintskärfvan sönder."1
Bekräftelser på denna professor Nilssons åsigt om sättet för sten-sakernas tillverkning hafva icke uteblifvit.
För några år sedan kom en engelsman till en indianstam i Kalifornien, hvilken ännu begagnade stenredskap. Engelsmannen kände till de i Europa funna föremålen från stenåldern och trodde, att de voro tillverkade medelst instrument af härdad koppar. Han sammanträffade nu med en af stammens "pilspetsmakare" och bad att få se prof på hans skicklighet. Indianen satte sig ned, lade en slät sten i sitt knä och tog i den ena handen en mejsel af agat, i den andra ett stycke obsidian, hvilken sten i Amerika spelat samma rol som flintan hos oss. Med ett slag af agaten klöf han obsidianstycket och med ett nytt slag mot den genom klyfningen uppkomna ytan afskilde han en skifva af en fjerdedels tums tjocklek. Denna fattade han nu med tummen och pekfingret, höll henne mot stenstädet i knäet och gaf med agaten hugg på hugg, som hvart och ett tog bort en liten skärfva. Småningom fick obsidianstycket en bestämd form. Efter något mer än en timme hade han fullbordat en pilspets, som var en god tum lång. Engelsmannen gaf honom då en sönderslagen butelj och bad honom göra en pilspets af glaset. Två försök misslyckades, men tredje gången gjorde han verkligen en pilspets, och han ursäktade sig för de två olyckliga försöken dermed, att han aldrig förr bearbetat glas och således icke kunde känna dess natur. "Aldrig", säger berättaren, "handterade en bildhuggare sin mejsel med större säkerhet, eller beräknade bättre kraften och verkan af hvarje slag, än denne indian gjorde. Äfven bland indianerne är förfärdigandet af pilspetsar ett särskildt handtverk, hvari få uppnå mästerskap. På ett ögonblick hade allt, som jag läst om härdande af koppar för tillverkning af flintyxor o. dyl., försvunnit inför den enklaste mekaniska process."2
1 "Stenåldern'*, 2:a uppl., sid. 177.
2 Lartet och Christy, "'Reliqnise Aquitanicae". texten sid. 17.
Källa: Project Runeberg ·