Sida 50
skrapor som Atl. 69 och 70, m. m. Deremot är den qvarvarande hufvudmassan af flintblocket det vigtigaste vid förfärdigandet af yxor, mejslar, spjutspetsar, dolkar och dylikt.
Fig. 2 i Atlas visar en vanlig flintspån och fig. 3 en s. k. kärna, d. v. s. den återstående delen af ett flintblock, sedan spånor blifvit rundtomkring afslagna derifrån. En sådan "kärna", på hvilken en mängd derifrån afskilda spånor blifvit återlagda, ses fig. 15 här ofvan.
Dessa spånor kunde, såsom vi här nedan skola visa, utan vidare åtgärd användas som knifvar; men ofta gjordes af dem pilspetsar, skrapor o. dyl., hvarvid man antingen använde samma sten som vid spånens afslagning eller också andra verktyg.
Evans har genom försök öfvertygat sig om, att man kan med en vanlig gråsten knacka den runda eggen på sådana flintskrapor som Atl. 69—70. Han tog en flintspån, slagen med en i handen hållen sten, lade den, med den flata sidan uppåt, på ett slätt stenblock och
Fig. 16. Verktyg af elfenben och renhorn, användt af eskimåerne vid tillverkning af
pilspetsar. 1/2.
åstadkom utan svårighet den åstundade formen endast genom upprepade små hugg med stenen.1
Mr. Peale, som åsett tillverkningen af pilspetsar hos Shasta- och Nord-Carolina-indianerne, berättar, att spånorna afskildes från jaspis-, agat- eller chalcedonblocket genom ett slag med en rund sten, och att eggen åstadkoms genom en fåra i ett stycke horn, hvari små skärfvor af spånens kant afbrötos. I hornet funnos fåror af olika bredd och djup.2
Dessutom kan man genom tryckning med ett ben- eller horninstrument afskilja små skärfvor ur kanten på en flintspån. Amiralen Sir Edward Belcher, hvilken sett pilspetsar af obsidian, gjorda af indianerne i Kalifornien, och pilspetsar af qvarts eller flinta, gjorda af eskimåerne vid Cap Lisburn (nordvestra delen af Amerika), säger att den använda methoden på båda ställena var densamma. Det af eski-
1 Evans, "Stone implements", sid. 33.
2 Stevens, "Flint chips", sid. 78.
Källa: Project Runeberg ·