Sida 61
Andra stenyxor med ofullbordade skafthål visa sig emellertid vara borrade på ett annat sätt. I midten af hålet är lemnad en rund, upptill smalare tapp, såsom å fig. 34 i Atl. Man har sagt, att dessa hål icke kunnat åstadkommas utan metallcylinder. 1 Men dels har en närmare undersökning visat, att den ringformiga gropen omkring tappen ofta är alldeles för bred för att tillåta tanken på en sådan metallcylinder (se fig. 21, 23, 31, 32), dels har man genom försök öfvertygat sig om, att sådana hål lätt kunna åstadkommas utan användande af metall. Professor Keller i Zurich, bekant genom sina utmärkta arbeten om pålbyggnaderna i Schweiz, har för några år sedan borrat hål i stenyxor endast med sand, vatten och ett rörben af djur, eller med en cylinder gjord af horn eller trä. "Borren" fästades vid ett instrument likt fig. 18. Först bildade sig på stenens yta en ringformig insänkning. Borren nöttes småningom, och ringen blef i följd deraf allt smalare nedåt, under det att upptill den sand, som låg omkring borren och likaledes bragtes i rörelse af denna, fortfarande nötte på väggarne af det redan bildade hålet, utvidgande detta och gifvande tappen i midten en konisk form. I borrhålets väggar visade sig, alldeles som på väggarne i de gamla yxornas skafthål, parallelt gående repor, hvilka tydligt syntes å de annars glatta ytorna. Dessa repor åstadkommos af enstaka större sandkorn, glättan åter af de andra, småningom till ett fint pulver förvandlade kornen.2
Äfven i detta fall var det naturligtvis egentligen sandkornen som åstadkommo hålet. Denna method är mycket mindre tidsödande än den först beskrifna, emedan man icke behöfver nöta bort hela stenmassan uti det blifvande skafthålet, utan endast ringen omkring tappen, hvilken slutligen slås af eller bortfaller. Enligt Kellers erfarenhet genomborrar man en stenyxa ganska lätt på en half dag; jag förmodar dock, att stenen då icke får vara så hård som den, på hvilken Mr. Rau frestade sitt tålamod.3
Kellers borrningsförsök åstadkommo således borrhål, som fullkomligt likna dem vi finna å de gamla stenyxorna. Fig. 21—26 visa påbörjade sådana hål, olika långt framskridna, hvilka alla ses på stenyxor funna i Sverige och nu förvarade i Statens Hist. Museum. — Fig. 21. Borrningen är nyss påbörjad; en grund, men bred ring är insänkt i stenen. — Fig. 22. Den i bottnen afrundade ringen är något djupare,
1 Se t. ex. "Annaler f. nord. Oldkynd." 1844—45,, sid. 215. Jfr Evans, "Stone implements", sid. 42, 45.
2 "Anzeiger fiir schweizerische Alterthumskunde", första bandet, sid. 139—144, pl. XII; jfr "Månadsbl." 1872, sid. 168. Äfven Evans och Mr. Lee hafva med framgång gjort samma försök ("Stone impl.", sid. 45).
3 Äfven indianerne i Nordamerika lära ofta hafva användt ett ihåligt borrinstrument. Rau antager, att man dervid nyttjade den bambulika, fasta och sega rörväxten Arundinaria macrosperma. Han omtalar en stenpipa, i hvars ofullbordade hål man längst in funnit en vegetabilisk massa, hvilken under mikroskopet visade sig tillhöra nämnda vext (''Smithsonian Report'' 1868, sid. 399).
Källa: Project Runeberg ·