Tillbaka Read Runeberg

Populär framställning af geologien med särskild tillämpning på svenska förhållanden

Originalsida 29
Originalsida 29
Originalsida 28
Originalsida 29
28–29

På sidan 29 nämns Leopold von Buch

Sida 29

Första kapitlet. Om de krafter, som fortfarande arbeta på jordytans omgestaltande

JORDBÄFNINGAR.

29

jordskorpans orubblighet förklarade A. Celsius, som endast hade sig förhållandena i mellersta Sverige bekanta, detta fenomen på det sätt, att hafvets sades sänka sig. Denna lära om en allmän vattenminskning blef kullkastad, då man fann, att hela länder, t. ex. vestkusten af Grönland, äro stadda i en jemnt fortgående sjunkande rörelse. Ty om hafvet sänkte sig på ett ställe, skulle detsamma inträffa öfverallt på jorden. Numera är den af L. von Buch och Ch. Lyell 1) framhållna åsigten allmänt rådande, att det är jordskorpan, som skiftevis höjer och sänker sig. I öfverensstämmelse med denna åsigt har Darwin tydt korallrefvens uppkomst, såsom ofvan är nämndt.

Det är ej lätt att förklara dessa långsamma rörelser hos jordskorpan. Troligen stå de i sammanhang med de vulkaniska företeelserna i jordens inre, hvilket är mest påtagligt, der nivåförändringarne ske stötvis eller i ett ögonblick, såsom förhållandet varit på vestkusten af Södra Amerika, der kusten på en sträcka af omkring 200 mil i längd en gång (på 1820-talet) plötsligt höjde sig ända till 2 meter (7 fot). Dylika häftiga rörelser i jordskorpan kallas jordbäfningar och äro mycket fruktade, emedan de medföra stora förödelser, i det hela städer stundom kullvräkas af jordskakningar, och stora landsträckor plötsligt sjunka och uppslukas af hafvet.

Vid jordbäfningar kommer ofta den första stöten helt oförmodadt utan föregående tecken. Dervid sammanstörta byggnader och begrafva invånarne under sina ruiner. Den första stöten plägar efterföljas af andra med kortare eller längre uppehåll, hvilket håller de öfverlefvande menniskorna i en ständig fruktan för nya olyckor. Stundom öppnar sig jordskorpan till hundratals fots djup och uppslukar byggnader, menniskor och djur. Dessa sprickor (bild 29) blifva ofta stående öppna, bildande djupa klyftor, hvarvid den ena kanten ej sällan blifvit skjuten högre upp än den motsatta. Äfven hafvet kommer i en häftig rörelse, som verkar förstörande på fartyg och ofta medför våldsamma svallvågor på kusterna. Vid starka jordbäfningar fortplantas skakningen öfver hela verldsdelar och tvärtöfver verldshafven.

Den jordbäfning, som åren 1783—86 skakade Calabrien i södra Italien, hor visserligen ej till de våldsammaste, men förtjenar dock att omnämnas, emedan dess verkningar blefvo mycket omsorgsfullt undersökta.

1) Tysken Leopold von Buch (f 1853) och engelsmannen Charles Lyell (f 1875) äro bland de mest framstående af detta århundradets geologer. Lyells betydelse som geolog ligger hufvudsakligen deri, att han bekämpat de forna åsigterna om jordens danande genom en serie af våldsamma naturrevolutioner. Han har nämligen visat, att förändringarne af jordskorpan fortgått lugnt och stilla, och att de krafter, som dervid varit verksamma, äro de samma, som än i dag tyst, men oafbrutet arbeta på jordens omgestaltande.

På sidan nämns Leopold von Buch

Källa: Project Runeberg · ·