Häxeriet och häxeriprocesserna

16 HÄXERIET OCH HÄXERIPROCESSERNA i överensstämmelse med evangeliernas berättelser om Kristus’ utdrivande av djävlar.

Trots den börjande upplysningen i 15:de, 16:de och 17:de årh. hängde man då allmänt fast vid äldre vidskepligheter, tron på häxor och onda andar, spöken och vampyrer m. m., ävensom på den »magiska» kraft, som tycktes vara enskilda personer förlänad och varigenom dessa kunde på ett hemlighetsfullt sätt verka på andar och på naturen. Från denna tro voro icke ens de mera upplysta befriade; protestantiska reformatorer och katolska präster, läkare och jurister hyste densamma, och de allra flesta voro om djävulens verkliga tillvaro innerligt övertygade. Ännu i 16:de årh. fanns i Salamanca en lärostol i nekromanti eller soartkonst, och även namnkunniga läkare lärde sig liksom de indiska prästerna m. fl. konsten att spå i händerna: kiromanti (av keir = hand).

Med tillhjälp av äldre, kabbalistiska o. a. forntida fantasier hade uppstått elementarandar: Salamandrar (eldsandar), Undiner (vattenandar), Sylfer (luftandar), Kobolder eller Gnomer (bergandar) m. fl. (varom Faust talar), och dessa ansågos för kroppsliga, levande väsen, som endast kunde behärskas av den vise magern.

För folktron blevo dessa andar till rån, spöken, varulvar o. s. v.; de onda andarna voro legio, deras överhuvud var djävulen själv, men vid sidan av honom funnos ett antal kårchefer: Belzebub, Asmodeus, Magog, Dagon, Astarot, Azazel m. fl.

Särskild uppmärksamhet förtjänar den s. k. lykantropien (av grek. lykos = varg) eller föreställningen om s. k. varulvar (av anglosax. wer =A man), eller människors förvandling till vargar, som förr var mycket utbredd och ännu t. o. m. förefinnes här och där i Europa bland obildade och ingiver barnslig fruktan. Ej blott till en varg ha människor kunnat förvandla sig, utan ock till något annat djur, en hund, en oxe o. s. v. — denna tro har