Meteorstensfallet vid Hessle den 1 januari 1869

 De små meteorstenar (de minsta vägde endast 0,07 gr. men voro dock helt och hållet omgifna med en svart skorpa), som föllo i samma trakt, som kolpulvret, äro i allmänhet alldeles afrundade och från alla sidor omgifna af en svart, matt, ofta liksom svamplik skorpa. Stundom aro de dock mera skarpkantiga, omgifna af en tunnare, mindre fullständig och tydligen sednare bildad skorpa, någongång sönderbrutna, så att en frisk brottyta blir synlig, i vilken dock här och der är liksom rökig, och dessutom omgifves emot den svarta brottytan af en något invikt, svart kant. Äfven denna brottyta är således tydligen bildad före stenens nedfallande. De jernpartiklar, som visa sig på ytan af de små stenarne, äro i allmänhet alldeles blanka och ooxiderade, hvilket tyckes antyda, att stenen varit upphettad i en reducerande atmosfer. Jag vore till och med mycket benägen att antaga, att den svarta färg, som utmärker meteorstenarnes skorpa, direkt förorsakas af ett svart kolpigment, härrörande från det kolpulver, som sannolikt oftast åtföljer meteoriterna, och som genom sin förbränning förorsakar det genom direkt glödgning af sjelfva meteoriten oförklarliga eldfenomen, af hvilket hithörande märkvärdiga företeelser oftast beledsagas. Direkte har jag dock ej lyckats ådagalägga detta, ehuru såväl Lindströms undersökningar af hufvudmassan, som mina af den efter afdrifning med fluorvätesvafvelsyra qvarblifna resten, visat, att sjelfva meteorstenarne verkligen innehålla spår till kol och förmodligen äfven till kolväten. Möjligt är, att ett dylikt pulver ofta, kanske alltid, åtföljer meteoriterna, ehuru det oftast förbrinner innan nedfallandet, och äfven eljest endast i den händelse, att meteoritfallet äger rum på snöbetäckt mark, kan blifva märkbart.

Äfven de större meteorstenarne voro, såsom ofvanföre nämndes, oftast alldeles hela och oskadade af fallet, samt i så fall från alla sidor betäckta med en mer eller mindre fullständig, till beskaffenhet mycket vexlande skorpa. På många stenar kunde man tydligen urskilja ända till fyra olika slag deraf, hvilka tydligen genom sitt utseende gåfvo tillkänna, att de bildat sig efter flere olika successiva explosioner. Den äldsta, först bildade skorpan är tjock, matt och betäcker de mest afrundade delarne af stenarne. Derpå komma nyare brottytor med skarpare kanter och en svart men mindre tjock skorpa, så brottytor endast betäckta med en tunn, brun, glänsande hinna, så slutligen brottytor, vid hvilka den gråa grundmassan med sina olika beståndsdelar tydligen kan urskiljas, ehuru dess gråhvita färg här är svagt nedsotad och de insprängda kulorna betäckta med en tunn, genomskinlig glacyr. Liksom vid de smärre stenarne är den äldre brottytan ofta nedvikt öfver den nyare — någongång så fullständigt, att, såsom fig. 5 utvisar, för densamma endast en obetydlig, rundad, insänkt fläck återstår. Möjligen hade här tvenne stenar, under sin bana i jordatmosferen, varit i direkt beröring med hvarandra, och derigenom på beröringsstället skyddat hvarandra för värmens inverkan. Om någon sten med frisk brottyta träffades, fann man ofta i dess omedelbara närhet det saknade fragmentet, hvilket visar, att några alldeles friska, i luften bildade brottytor icke förekommit och att derföre någon söndersprängning af den endast föga uppvärmda meteoriten icke ägt rum omedelbart före fallet. Förmodligen ägde den upphettningen, genom hvilken den svarta skorpan bildades, rum under de få ögonblick meteoriten med kosmisk hastighet passerade jordatmosferens öfra lager, och till följd af denna hastighet liksom släpade med sig en i jemförelse med meteoriten betydlig massa förtätad och härigenom äfven starkt upphettad luft. Denna upphettning har tydligen varit ganska stark, då jernoxidul-talk-silikaterna smultit, men varat så kort,