Sida 7
astronomiska med undantag af de, som angifva eller stå i samband med årstidernas växlingar, och möjligen de, som angå solfläckarna, hvilkas inflytande på väderleken dock ännu är i hög grad omtvistad. Alla öfriga af detta slag, såsom månskiften, månens upp- och nedstigande genom djurkretsen (“yska i almanackan“), planeternas inbördes ställningar, o. s. v. äro intet annat än kvarlefvor af astrologisk vidskepelse. Hit höra Hr Falbs spådomar, som på senare tider gjort så mycket väsen af sig. Ehuru författaren på annat ställe gjort en utförligare kritik af desamma , är det dock måhända ej ur vägen att här i korthet vidröra dem. Falbs resonnement är i korthet följande: Enhvar vet, att ebb och flod i hafvet alstras af månens och solens attraktion på hafsvattnet, och att den starkaste verkan, den s. k. “springfloden“, inträffar, då båda himlakropparna och jorden stå så nära som möjligt i en rät linie, d. v. s. vid ny- och fullmåne. Är månen samtidigt jorden så nära som möjligt, och går den till på köpet då också upp eller ned genom djurkretsen, så blir den flodbildande kraften så stor som möjligt. Enligt Falb hafva vi då en “kritisk dag“ af första ordningen. Det är tydligt, säger han, att ebb och flod måste bilda sig äfven i lufthafvet och där blifva så mycket starkare, då luften ju är så ofantligt mycket lättare än vattnet. Det är alltså vid ny- och fullmåne, som vi hafva att vänta de svåraste rubbningarna i luftkretsen, stormar och oväder, under det att lugnare och vackrare väder härskar vid första och sista kvarteren. Sitt påstående bevisar nu Falb på det sättet, att han utförligt redogör för alla möjliga oväder och däraf föranledda olyckor, som inträffat vid ny- och fullmåne. Än har en ångbåt förlist på Atlanten, än har det åskat midt i vintern i Sverige, än har en tyfon anställt förödelse i Kina, än har det varit öfversvämning i Ostindien eller Australien, o. s. v.
Först och främst bör nu anmärkas, att Falb aldrig säger hvar ovädret skall inträffa! Men det kan man tryggt
Källa: Project Runeberg ·