Sida 28
deraf, att nattsäcken var allt för liten att kunna rymma en hel uppsättning. Någon annan förklaring gafs ej, än att mannen under natten dränkt sig i den strax invid förbiflytande ån.
Dagen förflöt emellertid under fruktlösa draggningar . . .
På aftonen samlades en hop folk i gästgifvaregårdens sal. Var främlingen död, ville man också hålla graföl efter honom; och om det än var som det kunde med sorgen, runno dock tårarne ymnigt. Skymningen hade inträdt, och de flesta voro redan något upprymda, då gästgifvaren under sökande efter tändstickor öppnade dörren till det närbelägna gästrummet, hvars andra dörr, i förbigående sagdt, ledde direkt ut i förstugan. Gästgifvaren hade emellertid icke väl stigit öfver tröskeln, förr än han ögonblickligen flyttade båda fötterna tillbaka och häftigt slog igen dörren efter sig.
— Åh, herre jess’! Aldrig kunde ja’ ändå tro, att ja’ skulle få se den! — mumlade han och sjönk ner på en stol.
— Hvad kommer åt dig, hvem talar du om? — frågade länsmannen.
— Hvem? Den onde sjelf, vet ja’! Han är der inne! Han står framför kommoden och låtsar tvätta klorna — liksom vatten skulle bita på den fulingen!
Du är en kruka! Jag slår vad, att inte en katt en gång finns i rummet. Gå in bara, ska ni få se!
— Åh, länsman, som sedan gammalt är van att ta
Källa: Project Runeberg ·